Aftonbladet – 28 november 1842, sida 2

voro så öfverraskade, att: de knappt-tänkte på sitt försvar; den gamle lairden ryckte af sig hår, och skägg i ångest. Denna synbara förtviflan var innu mer än hans ord ett bevis på att allt -endast varit en olycklig tillfällighet, men icke nåson uppgjord plan. En hemsk stillhet på några minuter, endast afbruten af de döendes rosslanden, följde på blodbadet. : Det: var som den fasansfulla tilldragelsen förstenat alla. Mac Murray; sångaren, afbröt först denna tystnad: å aJajx sade han med rullande ögon och en blodig dolk i den darrande handen: adetta är den sal och det rysliga gästabud jag skådade!a aGud! Gud, hvilken olyckalwc utropade den gamle lairden med förtviflans ton. O sir Reginald Gordon, jag ber er, stå inte der så dyster! jag ensam är skulden till allt; jag vill böta för min lättsinnighet. Vredgas mot mig, gör mig förebråelser, fordra mig till strid: Jag vill stå er till ansvar inom öppna skrankor, jag vill rena mig med glödande jern och Guds dom; jag vill betala blodsgäld; endast ett ber jag eder: anse mig icke för en förrädarele — — Den gamle mannens förtviflan var så ögonskenlig, att ingen ett ögonblick kunde draga : tvifvelsmål, att den förefallna olyckan varit ct! verk af slumpen, och icke blifvit utförd efter öfverlagd plan. William föll vid den gamle riddarens ord sin fader tigande om halsen, men tårar störtade utför hans kinder. Bedröfvad, men utan teeken till vrede, trädde lairden af Huntly fram till sir Richard. cJag gör er ingen förebråelse,x sade han, coch fritager er från tillvitelser för den handling som nyss händt. Det som är skedt, är visserligen skedt; men måtte det blod, som fläckat stenarne i Drimminors sal, utplåna Corgarffs brand. O, ni var I eder rätt; men jag — jag! jemrade sig den gamle lairden. cTala för framtiden icke mer, derom,t sade Rezinald bedröfyvad. Det skulle så vara! För