Aftonbladet – 28 november 1842, sida 2

vannelse öfver dödsfejden! måtte den för evigt lifva bortglömdlia p GH ; uVare det sålke sade smärtsamt sir Richard. cI sode herrary tillade han, vänd till de närvarande af Gordons stam, djag vet väl, att blodsgäld och mansbot är en dålig ersättning, men jag ber eder dock, att j måtten vända eder till edra ånhöriga och bedja: dem antaga den af mig. ; Det skall åtminstone vara ett tecken, att jag gerna önskade godtgöra hvad som skett, så mycket i min förmåga står.c Man skulle tro att, efter den olycksaliga tilldragelsen. vid agästabudet på Drimminor,e skulle det tvåhundraåriga håtet uppflammat i låga, underhållits, eller, då de begge cheferne slutat fred, åtminstone fortglimmat under askan; men detta var icke fallet. Dels hade hvar och en af de närvarande Gordons sjelfve kunnat öfvertyga sig att ingen öfverlagd plan, utan endast en händelse: orsakat denna tilldragelse; dels var en dylik händelse -ingenting ovanligt på dessa råa tider. Skottlands med blod skrifna historia lemnar en sådan mängd af dylika tilldragelser, att man icke får undra på att detta blodbad inom få månader var så godt som glömdt. — Sir. Richard Forben öfverhopades dessutom de dödes familjer med välgerningar af alla slag, så mycket det stod i hans förmåga, och detta, tillika med det vänskapliga förbållandet mellan begge klancheferne bidrog betydligt att utplåna och döda det gamla ärfda hatet -mellan klanerna. Den sista återstoden som kunde finnas qvar försvann fullkomligt vid sir William Gordons förening med Katarina. Slottet Corgarff hade åter med sir Reginald Gordons tillhjelp rest sig i ståtlig prakt ur sina ruiner, då denna förening firades. Hundrade klansman af hvardera stammen bade infunnit sig vid denna högtid. Endast såsom passerade, historien redan tillhöriga, händelser, talade de begge stammarna sedan om Corgarjfs brand och gästabudet på Drimminor. A (Slut) (