Aftonbladet – 24 november 1842, sida 2

inköpet af en småsak; att allmogen bör få utväg att köpa i små qvantiteter, emedan den icke har råd att köpa i stora; att städer uppstått, på det allmogen måtte hafva en afsättningsort för sina produkter,-; och att de uppkomma ,af sig sjelfva på sådane platser som äro välbelägna för handel., Der natur och lokal äro gynnnande, bildar sig), säger Biet, vidare städer liksom af sig sjelf, utan allt behof af privilegier. Det kan vara vist af en styrelse att meddela sådana, för att fortskynda stadens utveckling och uppblomstrande; men att upprätthålla en stads fortvaro genom privilegier, är i alla afseenden onyttigt, om den ej förmår upprätthålla sig genom vigten af sin egen existens, utan nödgas ålita könstlade medel. Har den ej vilkoret för sitt lif och sin förkofran i sig sjelf, visserligen får den det ej genom privilegierna. Nästan alla våra småstädero är konstskapelser utan inre lif. De; äro med. konstlade: medel frambragta. Derföre lefva de ock ett skenlif.. Men är. det nu billigt att upprätthålla dem på landtbygdens bekostnad? Skall hela allmogen lida, derföre att: dessa skola bestå? Uppfylla de sitt ändamål, då de ej kunna. vara landtbygdens afsättningsorter, -men väl på dess förkofran ett itvång? Om den i dem genom konst sammanhållna lilla handeln och industrien upplöste sig sjelf och droge sig spridd utåt landsbygden till de punkter, der den naturligen funne bästa tillfället för sin utveckling, skulle detta vara någon skada? Och upphörde väl derföre de städer att existera, som genom inre vilkor, säsom städer hafva en existens ? Härmed finner Biet det ock afgjordt, huruvida styrelsen bör synnerligen mycket hålla på stadsmannaprivilegierna, der de uppenbarligen äro i strid med landtmannens förmån. Så mycken frihet i aristokratiernas blad, en sådan oömhet om skråprivilegierna och handelstvånget hos dessas ifrigastei förfäktare allt hittills, en sådan ömhet för allmogens bästa hos Bondeståndets ifrigaste förkättrare under sistlidne riksdag, hos anhängarne af gula boken, Johan Johansson och borgmästarne, äro i sanning hvar för sig öfverraskande och kunde gifva anledning till. mycken skandal, om man ville benandla dem med Biets egen uitläggningskonst. Hvilka kommentarier skulle man ej kunna göra öfver Biets öfvergång till de fria åsigterna just nu vid prenumerationstiden, : och öfver dess infall att just nu söka sympatier på clandsbygdena? Och sedan, att så åpropos de bottes, stiga fram och råda regeringen att; till förmån för dem, som söka rättighet till landthandel, utan betänkande uppsofira slädernas intresse och stadsmanna-privilegierna: kunde väl någon landthandelssökande sjelf hafva hopsatt en varmare pufl för sin ansökning? Så der ungefär skulle Biet säkert räsonnerat, i händelse något af. oppositionsbladen oförmodadt; inpå prenumerätionstiden, puffat för ett, förut af dem negligeradt intresse. Men wvi förutsätta, att intet annat än rättskänslan, som stundom tar lut sin rätt, styrt Biets penna, och vilja derföre understödja dess välmenta afsigt .med några anmärkningar, åsyftande att visa det regeringen i förevarande fråga allt för väl kan gynba landsbygdens intresse; utan att derföre behöfva uppoffra städernas. Om vi på samma Igång kunde betaga Biet, och dem, som dela dess åsigter, den falska föreställningen, att friIhet och rättvisa icke kunna tilldelas den ene, lutan att uppofira -eå annan, så hade wi på Isamma gång upphäft en fördom, som är gantIska skadlig för reformerna. Den frihet till handel på landet, som Biet -Ireklamerar, har från sekler tillbaka varit yrkad. De bästa af våra få statsekonomer hafva framställt samma olägenheter af tvånget på landthandeln,. som i Biets ifrågavarande artikel förekomma, och ännu flera dertill, samt med mycken ifver yrkat på detta tvångs afskaffande: Historien om detta tvång framter en sådan despotism öfver svenska allmogen, att den gränsar till det otroliga. Icke nog att landsbygderna traktvis indelades under städerna, och att det förböds bonde att till någon på landet sälja elier ens bortbyta egen afvel och afrad, man förböd honom till och med att betala sina tröskare med spannmål, af fruktan att icke nog deraf skulle komma till städerna; man föreskref den väg bonden borde färdas till staden och man förböd honom att vända om, -Isedan han en gång begifvit sig åstad; en förbrytelse häremot straffades tredje resan till lifvet, eller med förbrytarns säljande till Sala grufva. En fiskare från skärgården fick icke sälja sin fisk å landet, förr än han en vecka fåfängt utbjudit den i staden. Traditionen om, de oerhörda prejerierna af tjärukompaniet, som rs RT RN RN Rn NR RR ES