Aftonbladet – 24 november 1842, sida 2

Hastigt löste anföraren skärpet, som han bar öfver skuldran, och band dermed den sjuke tätt under armarna fast vid stegen, . Svärdkopplet tjenade honom ytterligare att likaledes fastbinda hans händer. Så fort detta skett, ropade han med låg röst åt de begge främsta männen framåt,, och hela truppen satte sig åter i förelse öfver den olycklige. Under det detta försiggick utom fästet, muntrade man sig derinom på det bästa. Bägaren tömdes ofta, stammens bard sjöng mången skön sång och glädtigheten hos gästerna blef ständigt högljuddare, med undantag af William, som till Katarinas förvåning var ovanligt allvarsam. Borgherren syntes ovanligt munter. Han reste sig, med bägarn i hand, och började: Mine käre vänner och klansmän! Väl tyåhundrade år hafva förflutit, under hvilken tid ingen Gordon satt vid den taffet, der Glengalls söner församlat sig. Ofta befunno sig begge Klanernas baner på ljungheden fiendtligt emot hvarandra; endast sällan, och då endast, när fäderneslandet var i fara; fladdrade de i samma lederMed glädje har jag mottagit den af en Gordon framsträckta försoningshanden; måtte jag dermed kunna draga alla de öfriga af hans stam till försoning och förvandla den gamla fejden i ung vänskap. I hopp att denna önskan måtte verkliggöras, dricker jag i denna bägare en skål för min gäst, William Gordon, -en gång laird af Huntly. önskan, som min högtesätade Väfda Lairden af Glengally uttalat, -sad Rån, Års PÄTUChjertas käraste förhoppning. fMaålte. den ned Ädlet snaraste gå i uppfyllande. AfDidrage destill sk II utgöra