Aftonbladet – 24 november 1842, sida 2

KARNA ERA nare mesta intrycket på den rädde, åtminstone stegrade let hans fantasi ännu lifligare, än utsigten till den himmelska måltiden eller träkorset, ty han utstötte en djup suck och följde mekaniskt den modige David, som närmade sig stegen för att stiga Opp. : Mod och försigtighet! sade anföraren sakta till männerne, då de en efter annan passerade höonom och uppklättraåde på stegen, som stod nästan lodrät mot bergskanten. Möter något hinder, så säg mig till, och jag skall genast vara tillhands för att öfvertyga mig derom. i Då han sagt detta, besteg han sjelf sist af alla stegen, och nu hängde hela truppen på den nakna klippväggen öfver etthundradetjugu föt i luften, med den pBrusande strömmen under och det fiendtliga fästet öfver sig. ... Hade denna vådliga färd egt rum på ljusa dagen, då anblicken af den hotande faran i hela sin styrka måste hafva verkat på de uppklättrandes nerver skuile utgången säkert hafva blifvit gånska olycklig, om också borgen Corgarff icke innehafts al: en fiendtlig besättning. De klena, vid hvarandra bundna stegarne, hvilka eridast vöro stödda mot klippan utan att kunna fastgöras, hade kunnat skrida några tum mot den glätta väggen, den tunna törfvan på klippkanten, som tjenåde till stöd, hade kunnat glida några linier, en pinne i stegen hade kunnat gått af, en af de klättrande hade kunnat halka på en fot, och alla hade ofelbart störtat i aferunden. Natten täckte imedlertid med sin slöja de djerfve och hindrade dem att gripas af svindel. På detta sätt hade de klättrat ungefär tjugu pinnar uppåt och de öfverste måste, efter anfö