Aftonbladet – 24 november 1842, sida 2

vid biskop Frahzöns versifierade skrift emot Hr Ignells arbete: den christliga sedoläran, skulle väcka larm hos prelaternas tidning, och att man på det hållet genast skulle ringa i störräkloekan; ty, oaktadt recensenten omsorgsfullt hade undvikit att yttra sig öfver något annat än produktens estethiska beskaffenhet, är det klart, att det kotteri, som gernå, när så passar sig, begagnar ett namn, så ansedt som Franzns, till skylt för egen intolerans, äfven skall göra väsen emot allt vidrörande af ett sådant namn annat än i ändamål att loforda och röka för detsamma. TImedlertid hade vi knappt kunnat föreställa oss, att nämnda korta anmärkningar skulle sätta biet i en till den grad högtrafvande sinnesstämning, som det för i förrgår utvisar. Hufvudsumman af det som yttrades i Aftonbladet var, att skriften var klen, såsom poesi betraktad: ett omdöme, som det. troligen icke, hade fallit någon in att jäfva, i fall den blifvit utgifven anonymt, och att det är skada när ett stort skalderykte lider derigenom, att. en : författare icke -:känmer med sig när tiden är inne att hvila på redan för värfvade lagrar. För öfrigt förekom deri icke ett enda ,hårdt ord, ingen personlig bitterhet. Men redan det: lilla som sades, och som hade varit i sin ordning, om det angått någon annan, blef här ett ecrimen lLese, en verklig: blåsfemi från kritikens sida, och kunde af Biet icke: liknas ;vid något mindre än ett mordstygn å ,den gamle siaren. En serie af artiklar är också påbörjad i Biet, af hvilka den första, i Tisdagsnumret, är af en så löjligt bombastisk hållning, den må för öfrigt härleda sig ifrån en Wahlström, en Angeldorff, ifrån , hedersmagistern eller hvilken annan celebritet som helst inom bikupan, att vi trott oss ej böra uraktlåta tilifället att för en gång låta våra läsare taga kännedom af dessa litteratörers svassande retorik ifrån början till slut, för att jemföra det med vår recension, hvaraf ingenting finnes aftryckt i (Biets ifrågavarande nummer. Den lyder sålunda: Aftonbladets anfall på Franzen. I. Hör! — skrek ej nyss en uf kring land och:stad, Att Frithiofsångarns röst blott ömkan töder ? En annan uf — de äro många broder — Ger Selmas skald en liten serenad Om cälderns tystnade. Nå — hvem skall: då sjunga? Ur. vägen gubbar! Plats: blott för de ungan — — — Skymningen eller ufvarnes krig mot sångfoglarne. Å cDet. gifves tillfällen, då man ej kan undgå att tänka på det stället i Homeri Odysste, der Odysseus, af gudinnan gjord oigenkännlig, går omkring såsom tiggare bland Penelopes friare, under det de, trygge, öfvermodige, :slagne med blindhet; frän borden, der de frössa, slunga honom: åfgnagna ben i ansigtet; under coutsläckligt skratt, till dess: pilen klingar från bågsträngen och hämnaren: står midt ibland dem i all sin förfärlighet. Det är ett verldshistoriskt ställe. Då en Nemesis utkorat sitt offer, så händer icke sällan att hon insöfver det, innan timman slår, att hon leker med det en grym lek, i det hön slår det med en blindhet, som skulle våra obegriplig; om den icke, också den, hörde till straffets rättvisa. -Det sker, liksom till ett slags högre rättfärdigande, på det : offret ej blott må ligga ogildt, utan obeklagadt. cDet måtte vara: en sådan lek af: Aftonbladets NeImesis, som dref det att i går åtta dagar sedan. begå lett nytt dåd, hvarigenom det ingenting kunde vinna, men väl förlora omätligt. Eller huru vil man eljest förklara det i sanning nästan oförklarliga, att detta blad: — med såren ännu friska och blödande efter den strid; som dess adåd) i somras framkallade, med missnöjet sjudande emot detsamma i alla landsändar, slaget, förstördt, moraliskt krossadt som det lär — vågat anfalla det smart sagdt käraste namn svenska folket känner, vågat på ett så upprörande sätt Janfalla gen åldrige, vördnadsvärde Franzen? Nog Isitter den höge Siaren för högt, för att nas af AftonIbladets mordstygn. Det må qväka i sin gyttja; hans Ahöga, halförklarade : harptoner ljuda lika kärt, likå skönt, genom svenska folkets hjertan. De lefva ännu; fjoch våra barnbarns barn lyssna ännu till dem med samma hänförelse och samma rörelse, som vi, då Aftonbladet med all dess herrlighet ligger längesedan multnadt och bortglömdt. Dådet var visserligen icke mer än man kunde tilltro skandalernes tidning. Den har gått skändande igenom hela raden af hvad Sverge har kärt och; stort och aktadt i litterärt hänseende från Tegntr och Berzelius och ända utföre. Et nåmn stod ännu liksom fridlyst: det var så dufvoreni -loch älskligt, att sjelfva Aftonbladet ännu icke vågade utom i åtminstone någorlunda betänksamma ordalag Tvidröra det. Det var Franzens. Men Aftonblade skulle uppfylla sitt öde. Afyven Franzen skulle e undgå vandaltidningens huggormstand. Var det Af Iltonbladets Nemesis, som slog det med blindhet? V ,)tro det. I Tål Aftonbladet, i närvarande konjunktur, en så .Idan stöt, som -det fått genom detta anlopp? Arverk Higen den mobb, på hvilken det stödjer sitt välde , den... må nu vara klädd i superfin klädesroek eller : trashankens buldanströja, så stark och så talrik, at den är mäktig nog att hålla ett blad uppe, som nu i -inyo, och under det dess välde hatas ända till olid s ligbet af hela det hildade Sverge, dristat så sära des Å An RR RA Jere.