Aftonbladet – 23 november 1842, sida 3

att öfvervinna, nemligen att olta 1 slutet al en mening svälja ned just sådana ord på hvilka vigt borde läggas. Uti Pröfningen, den tredje pjesen för aftonen, var hr Högqvist rätt lycklig. Hr Blomqvist är en aktör, som äfven tyckes ega mycken teatervana. I denna pjes förekommer dessutom en trädgårdsmästare, hr Norrby, af hvilken det tyckes kunna bli mycket nog såsom komikus, i anseende till hans ganska roliga figur och ansigtsspel, men hans framsägande af sin roll behöfver mycken rättelse och undervisning. NER — Tidningen Frejas gårdagsnummer innehöll under rubrik: något om regeringens consequens i tillämpning af författningarne, en berättelse derom, att regeringen uti ett ganska vigtigt fall nyligen skall förklarat tillämpningen al bevillningsförordningen på ett alldeles motsatt sätt emot hvad detta skett tillförene. Frågan angår bevillning för publika byggnader, som genom kammarrättens beslut efter 4834, 4832 årens taxeringar förklarades böra utgå, och hvilket äfven då af regeringen fastställdes. 4233 hade denna bevillnings åsättande, likasom de föregående åren, blifvit vid taxeringarne förbisedt och hvilket anmärktes i kammarrätten, med yrkande att kronombudet, som försummat klaga inom fatalietiden, skulle ersätta kronans förlust, hvilket ock gillades af kammarrätten; men regeringen underkände icke allenast påståendet emot krono-ombudet, utan skall äfven yttrat, att bevillnings-förordningen icke kan anses föreskrifva en dylik bevillning. Freja anmärker med skäl den stora och orimliga inkonsequensen emellan dessa tvenne, rakt motsatta beslut och tydningar al samma författning, och hvilket måste springa ännu mer i ögonen, i samma mån som man är angelägen att underhålla den föreställningen, att det är Konungen som bör i alla mål ensam besluta och allting uträtta, eller med ett ord, aallena styra riket. Det utgör nemligen ett bland bevisen på orimligheten af en sådan princip, annat än på papperet. Man kan ock med skäl tillägga, att inkonsequensen här icke är det enda anmärkningsvärda, utan att den nya konseijen genom sitt beslut eller rådande till detsamma, tvertemot den gamla konseljens åsigt, äfven förnärmat en ganska vigtig grundsats, som annars genomgår hela bevilinings-förordningen, nemligen att inga privilegierade undantag från bevillnings erläggande skola ega rum. Också har detta hittills, så vidt vi känna, icke skett för någon enda, annat än för dem som äro så fattige att de, förmenas på grund deraf icke kunna betala något, s samt den Kongl. familjens medlemmar, som redan ifrån äldre tider fritagit sig ifrån deltagande i detta åliggande. För öfrigt, då vi icke känna det ifrågavarande målet, vore det att önska, det Freja ville närmare uppgilva detaljerna deraf, enär saken onekligen är al den vigt, att den torde böra göras till en riksdagsfråga när Stönderna nästa gång komma tillsammans. Några reflexioner i näst föregående numret at Freja förtjena äfven dmnkmnas. — De anvå det i tidningarna omtalade ryktet eller sissningarne angående Presidenten von Hartmansdorils möjliga inträdande i ministeren. Freja tror icke på detta rykte, derföre att hon icke förstår hvarföre systemet just nu skulle anse sig behöfva honom i konseljen, cmedan denna kan skryta af fullt upp så stor medgörlighet, som någon af dess föregångare. Freja uppräknar härvid några af de bekanta sednare befor dringsmålen, såsom grefve Horns belönande för sitt handtag under sista riksdag, Hr Montgommerys dito, känd i orten, såsom det heter; Herrar Jacobis, Levins och andra borgmästares hugnande med nådehåfvor sedan de kämpat för kabinetiskassan; tillbakavisande eciler förbiseende af nästan alla reformförslag och önskningar, som sednaste Ständer framställt; fortfarande uppenbarelse af agget mot personer af friare tänkesätt, såsom t. ex. tillsättningen af borgmästaresysslan i Södertelje och ungefär samma anda i hushållningen med statens medel m. m. Ehuru ofta dessa saker blifvit upprepade, behöfyes det väl att ej glömma bort dem; påminnelsen om medgörligheten kan i synnerhet ej för ofta upprepas. Hvad deremot reform