Aftonbladet – 23 november 1842, sida 2

vit upplyst, förklarade Luciani, med ändring af hans omförmälda uppgift, att Höökenberg, Carell och äns dersson redan varit utgångna ur huset, samt på väg derifrån då Luciani upptäckt skadan. Slutligen anmärkte löjtnanten Höökenberg, att tilk hans befrielse från hvarje misstanke ytterligare förekom den omständighet, att, då professoren Byström sjelf ansett för gifvet att slaget, som förorsakat skadan, blifvit af någon med högra handen och serdeles kraft utdeldt, Höökenberg skulle kunna med läkareattest styrka, det han sedan längre tid, till följd af slaganfall, varit lam i sin högra hand och således icke kunnat vara mäktig att dermed utdela ett så kraftigt slag som det, hvilket emot gruppen blifvit användt. Sedan anmäldt blifvit, alt några flera personer nu icke voro att afhöra, utställdes fullföljden af undersökningen till nästa dag, då professoren Byström äfvensom löjtnanten Höökenberg och förra eleven Carell egde att i Kongl. poliskammaren sig infinna, och tilk hvilken tid eleven Lundgren skulle förständigas att der tillstädeskommas. Den 12 Oktober. S. D. Vid återföretagande af den utaf professoren J. N. Byström hos ÖfverStåthållareembetet begärda samt till i dag uppskjutna undersökning, hvarom protokollet för nästlidne dag närmare förmäler, inställde sig, så väl bemälde Byström som löjtnanten K.E. WHöökenberg och f. d. cleven M. J. Carell äfvensom eleven Per Hendrik Lundgren tillstädeskom; och förmälde denne sistnämnde, att då han ifrågavarande dag inkommit uti professoren Byströms å Kongl. Djurgården uppförda villa, hade Höökenberg och Carell, åtföljde af en döfstum yngling, uppehållit sig i öfra våningen af huset; att Lundgren, då han skolat dit uppgå, varseblifvit, att den ifrågavarande marmorgruppen varit, på sätt uppgifvet är, stympad; hvarefter— Lundgren, uppkommen i nämnde våning, sett, antingen Höökenberg eller Carell. hvilkendera kunde Lundgren icke bestämma, handtera och från sin plats lyfta en marmorvas; förklarande Lundgren, uppå ytterligare gjord tillfrågan, att han vore fullt förvissad derom, att han bemärkt skadan å gruppen förr än Höökenberg, Carell och den döfstumma ynglingen varit nedgångna från öfra våningen af husct. Höökenberg och Carell förklarade i anledning häraf, att de icke kunde annat än vidhålla deras uppgift, att mar morgruppen varit oskadd, då de uppgått i den öfra våningen, men att de deremot icke sett huruvida sådant äfven varit förhållandet då de derifrån äter nedkommit; och anhöll löjtnant Höökenberg, att den vid förhöret nästlidne dag omnämnda dalkulla, som hette Anna, måtte hit inkallas och höras; hvarjemte Höökenberg, till bestyrkande deraf, att han vore lam i kögra handen, företedde en af Kongl. lifmedikus och riddaren D. Ahlberg den 48 November 1839 utgifven attest af innehåll, alt Höökenberg, i följd af ett honom år 4829 åkommet slaganfall, vore till den grad förlamad i högra handen att han saknade nödig förmåga att med densamma kunna något väsendtligt verkställa. ÖfverStåthållareembetet uppsköt härefter fullföljden af undersökningen till nästa dag, då nu närvarande borde återkomma, och hvartill ofvanbemälde dalkulla. med namnet Anna skulle inkallas. Den 43 Oktober. S. D. Vid förnyadt upprop inställde sig förra eleven M. J. Carell, ynglingen Josef Luciani, målaren Nils Dahlbom samt dalkullan Anna Pehrsdotter ifrån Mora, hvaremot löjtnanten Höökenberg icke kom tillstädes. Luciani vidblef sitt sednast gjorda förklarande, att han vid omförmälda tillfälle, straxt efter det Höökenberg, Carell och den döfstumma ynglingen gått ut ur huset, varseblifvit skadan å marmorgruppen ; hvarjemte Luciani uppgaf att han, som härvid varit i sällskap med eleven Lundgren, genast derefter för Dahlbom anmält förhållandet; och vitsordade Dahlbom, att han af Luciani emottagit berörde underrättelse nägon kort stund efter det Höökenberg och hans sällskap aflägsnat sig från stället. Dalkullan Anna Pehrsdotter uppgaf, att hon, son under Höökenbergs, Carells och döfstumma ynglingen Anderssons ifrågavararande besök äå professoren Byströms villa varit sysselsatt att bära sten från det ena till det andra af rummen i huset och äfven i det rum, hvari marmorgruppen fanns stående, icke varit i tillfälle att gifva närmare akt på hvad Höökenberg och Carell derunder sig företogit; samt att Anna Pehrsdott:r väl sett dem stå och betrakta marmorgruppen, men ej förmärkt om någondera af dem vidrört densamma eller varit försedd med någon-sten eller sa tillhugge. Carell anhöll bärefter att fullföljden af undersökningen måtte, för vidare åtgärd, till vederbörlig dom stol hänskjutas, men att Höökenberg likväl dessförinnan måtte inkallas och höras; hvadan Öfverståthållareembetet uppsköt målet till nästa dag, då CarcHl borde återkomma och hvar till löjtnanten Höökenberg skulle kallas att sig infinna. Den 14 Oktober S. D. Efter upprop inställde sig, jemlikt Öfverståthållareembetets nästlidne dag fattade beslut, löjtnanten EK. E. W. Höökenberg och Törra eleven M. J. Careil, dervid upplästes en af professoren Byström denna dag till Öfverståthållareembetet ingifven skrift , deruti professoren anhållit att, enär han för närvarande saknade tillgång till fiera vittnen att höras argående det uti hans villa å Kongl. Djurgården föröfvade nidingsdåd, den derom härstädes anställda undersökning måtte efter anmälan af professoren framdeles få förekomma, derest gra vidare upplysningar i saken då kända erhållas. Löjtnanten Höökenberg anhöll att af det nästlidna dag i målet hållna protokoll undfå del, äfvensom at 2 EE AE ED ENE ET NS rt