Aftonbladet – 23 november 1842, sida 2

kan var skön och älskvärd; men slutligen valde han dock döden. Sången slutade med denna stans: Ej klagan den ömma, cj blicken så skön, Fj rosiga kinden, ej snöhvita handen Kan hjelten rö han gick till sin död Som stammens ära och bruk det bjöd. Så snart sista tonen af denna sång förklingat, spelade gubben på sin harpa en hård, vildt tonande melodi, som tycktes väcka allmän uppmärksamhet och hos flere af de närvarande frambragte synbara tecken till ogillande. I synnerhet var detta fallet med dem, som sulto vid nedra bordsändan, och Murdoc, som Lairden förut frågat efter Klanens hard, sade nu till sin granne: cTycker inte ni, Inveralshendrach, att detta är en melodi, som Glengalls söner endast under blottade svärd skulle höra? aJo visst, jo visstlk svarade denne dyster; cmen det är icke att undra på alt den sjunges på slotict Corgarff, då en Gordon sitter der till bords. alvar har ni lärt er den visan, sångare ?k fråsade bairden, och hans vänliga ansigte mörknadeJag hörde den på mina vandringar, herrep, svarade barden. Om jag imte irrar mig, så är det Gordons krigssång. Den tyckes passa till orden, och ni skall medge mig all den har något myeket eripande för hvarje klansman, som vore i begrepp alt vika en fotsbredd från sin pligt i facans ögonblick. Men jog hade så nära förgätit ramföra mitt uppdrag, som jag erhöll då jag vid lagens inbrott ic le Lairdens af Huntly slott. Befiuner sig en ung riddersman sir William Gorton här bland de närv Det är jag. Do arandet ngare; har ni något budskap till nig? frågade riddaren uppspringande. Ett bref, som lairden bef: mig lemna er, arade barden lugnt i det han ur sin gördelpung untog en skrifvelse, som var omlindad med ett kessnöre och förseglad med ei igill, och ekte det åt den unge mannan,