Aftonbladet – 23 november 1842, sida 2

morgruppen haft sin pats, hade de alla tre betraktat iensamma, som då varit alldeles oskadd och icke blifvit utaf någon af dem vidrörd. MHöökenberg och Cavell hade derefter uppgått i öfra våningen, dit åtföljde af Andersson, som derunder icke ett enda ögonblick skiljt sig ifrån dem, utan troget medföljt i deras sällskap. Vid nedgåendet hade Andersson sett Carell yfta på en marmoryas; hvarefter, då de kommit tillhaka uti rummet der marmorgruppen fanns stående, Andersson ånyo några ögonblick beskådat densamma, vilken då likasom förut varit hel och utan minsta skada; och Andersson trodde, att Höökenberg och Carell vid deras återkomst tillbaka i rummet, i förbigåendet jemväl betraktat gruppen, ehuru de då icke stannat bredvid den. Straxt derefter hade Höökenberg och Andersson genom en å rummet varande dörr gått ut ur huset, så att Andersson vore öfvertygad derom, att någon skada då ännu icke blifvit gruppen tillfogad; men Carell, som i dörren räffat en Daikulla, hade deremot qvarstannat inne i rummet vid pass två eller tre minuter, efter hvilken tids förlopp han jemväl utkommit, hvarimedlertid Höökenberg uti en utanför huset stående tunna kastat sitt vatten; och Andersson, ehuru han ansett sådant icke vara rätt passande, hade likväl följt detta Höökenbergs exempel. För egen del förklarade kandidaten Borg: att han vore fullt förvissad om sannfärdigheten af Anderssons nu afgifne berättelse, heldst And on städse i sina uppgifter visat sig trovärdig samt äfven i öfrigt gjort sig känd för pålitlighet; äfvensom kandidaten yttrade den öfvertygelse, att, i händelse marmorgruppen varit skadad, då Andersson, jemte Höökenberg, lemnade rummet, hade sådant otvifvelaktigt icke undfallit Anderssons uppmärksamhet, enär, såsom kandidaten nu utlät sig: S liksom de fleste döfstumma, af naturen vore begäfvad med en serdeles siarp blick, att gifva akt på yttre föremål. Carell anmärkte, att han så snart efter Höökenberg och Andersson utgått ur husct, att de begge sis Sn då ännu ieke upphört att kasta sitt vatten, då Carell Lill dem utkom. Följande, med byggnadsarbetet på stället sysselsatte personer, som nu anmäldes vara tillstädes, blefvo hvar efter annan förekallade och hörde; 1:0 Daltullan Anna Olsaoter från Rättviks socken, hvilken uppgaf, att då Höökenberg, Carell och Andersson ifrågavarande förmiddag inkommit uti ofvan omförmälde, på nedra botten af professorens villa belägne rum, hade de der stannat vid och någon stund betraktat marmorgruppen, men Anna Olsdotter, som uppehållit sig än i berörde rum och än uti ett annat, beläget innanför detsamma, hade hvarken hört huruvida Carell och Höökenberg derunder samtalat med hvarandra, eller sett, om de på något sätt vidrört gruppen. Derefter hade de alla tre gått upp i öfra våningen, och då de åter nedkommit i rummet samt ärnat aflägna sig derifrån, i porten mött Olsdotter, som imedlertid någon stund varit gången utur huset. Sedan Höökenberg härvid fillfrågat henne, i hyilken socken af Dalarne hon vore född och om namnet af kyrkoherden i nämnde socken, hvartill Olsdotter äfven svarat, hade han, jemte Andersson, begifvit sig ut genom porten; hvaremot Carell qvardröjt och till Olsdotter serskildt yttrat några ord samt klappat henne på bröstet; men Olsdotter hade då genast vändt sig från Carell och gått in uti ett annat rum. Kandidaten Borg, som derom medelst tecken tillsporde Andersson, upplyste härvid: att Andersson sett Carell i porten klappa Anna Olsdotter; att Carell straxt derpå utkommit till Höökenberg och Andersson, dervid Carell skrattat, samt att derefter ingendera af dem ingått i huset. Med anledning häraf förklarade Carell: att han genast, efter det Anna Olsdotter vändt sig från honom, lemnat rummet, samt att han, utkommen till Höökenberg och Andersson, skrattat derför, att Olsdotter, såsom Carell nu yttrade, cicke lätit tala vid sig. På framställda frågor tillade Olsdotter: att sedan hon vid dörren till rummet, som är på några alnars afstånd från stället, der marmorgruppen hade sin plats, aflägsnat sig från Carell, hade hon, utan att vända sig tillbaka, genast ingätt i ett inre rum, så att! Olsdotter icke varseblifyvit, huruvida Carell någon stund qvarstannat i huset och derunder gått fram till sruppen, celler om han straxt begifvit sig ut till Höökenberg och Andersson; att den andra Dalkullan, som, jemte Olsdotter, tidtals uppehållit sig uti rummet, der gruppen fanns, då för tillfället icke varit närvarande, samt att Olsdotter, klockan vid pass 42 på dagen, blifvit varse den å gruppen föröfvade skada; 2:0 Målaren Nils Dahlbom, som förmälde, att då Höökenberg, Carell och Andersson vid ofvannämnde tillfälle kommit upp i öfra våningen af villan, der Dahlbom varit sysselsatt med måleriarbete, hade Carell och Höökenberg, i afseende derå, till Dahlbom yttrat några ord; hvaruppå och då de, efter att hafva besett rummen, åter skolat begifva sig ned i bottenvåningen, Carell lyftat på en marmorpjes, den han likväl åter satt på sitt ställe, så snart han af Dahlbom blifvit tillsagd att taga sig till vara och icke skada densamma; och hade någon stund derefter yngingen Luciani meddelat Dahlbom underrättelse om len skada, som på marmorgruppen blifvit upptäckt. 3:0 Ynglingen Josef Luciani, hvilken först uppgaf, utt han ifrågavarande dag jemte eleven Lundgren, traxt efter Höökenberg, Carell och Andersson, från yfra våningen af villan jemväl nedgålt i det rum, warest marmorgruppen var placerad, samt att Luciai dervid förmärkt den å gruppen begångna skada, ust då Höökenberg, Carell och Andersson på samma säng gått ut ur huset; men sedan Luciani blifvit ernrad derom, att denna hans utsago stode i strid e mot hvad af de förut hä j if