Aftonbladet – 23 november 1842, sida 2

icke skulle känna den glädje, denna gamla melodi väcker i så många modiga hjertan. Den har städse i lyckan som i olyckan höjt och befästat vårt mod. Låt den ljuda ännu en gång, med sina dertill hörande ord. Hvar är min bard? — — Huru? fortfor Lairden med rynkad panna, alla mina ftjenare omgilva mig, min Bladier (Talare), min Gillimore (Väpnare), min Gillicomstraine (Stallmästare) äro alla vid min sida, och endast min Bairdh (bard) felas? cErs nåd vet,c sade en gammal man vid andra ändan af bordet att Mac Murray är tillika en Taishator (siare) och . hans stund är just kommen. Han kan inte sjunga nu; men befaller Lairden strängaspel och sång, så kan sådant fås; ty här utanför står just en vandrande sångare. Hans tartan visar, att han tillhör någon at öklanerna, kanhända Macdonalds af Skye.w Låt honom komma in, Murdoclw sade Lairden glädtigt. Dessa öboar äro berömda för sin sång och strängaspel; han skall muntra oss med en vacker sång, och jag vill derför väl belöna honom. Den gamle Murdoc reste sig upp, gick ut och återkom snart derpå med en man i sillskap, hvars plaid och kilt var af grått och svart ruligt tyg, och hvilken bar en harpa på armen. c Välkommen sångare från öarna, som uppstiga ur nordhafvets blåa vågor! ropade Lairden emot honom. Då mitt hår ännu var brunt, hörde jag ofta er klans vilda Pibroch (krigsmarch) skalla, då den upprepade Clanronalds stolta krigsrop: Ganion coheriga ! (motstå den som vågar). Låt oss då nu höra någon af de visor, som städse ljudade som dånet al de mot Skyes klippor sig brytande haflsvå ågorna.a Då hörde ni bältre sånger än dem Mac Donachan nan Fohn är i stånd att låta er höra,t sade den främmande sångaren stammande och i synbar förlägenhet. aDu är alliför anspråkslös, gubbe,c svarade Lairden vänligt. cSätt dig imedlertid ned hos