Aftonbladet – 23 november 1842, sida 2

vara så oehtertänksam, act ban Isidi sällskap medfört en yngling, som otpephörligen åtföljt honom och således otvifvelaktigt skulle berfrkt ett sådant hans förehafvande, samt att Höökekberg, sedan han utkommit utar truset, på sätt nu skett, derutanför qvardröjt och inväntat Carell; hvarföre ock, så framt antagas kunde att några andra främmande personer, än han och Carell vid den tid skadan skulle skett, icke besökt stället och begått våldet, samt enär Höökenberg, ehuru han icke närmare kände Cairell, likväl ägde full öfvertygelse derom, att han vore till gerningen oskyldig, Höökenberg ville tro, att någon utaf arbelarne på stället af våda föröfvat skadan å gruppen. I anledning häraf utlät sig professoren Byström, att den åtalade gerningen alldeles icke kunnat ske af åda, utan otvifvelaktigt blifvit med fullt uppsåt bevängen, samt att, med afseende å hårdheten af den marmor, hvaraf gruppen vore förfärdigad, samt stället der slaget träffat, det kunde med visshet antagas, att slaget blifvit med serdeles styrka, troligen med höger hand utdeladt, förmodligen i afsigt att träffa; näsan å den nu skadade bilden; äfvensom professoren Byström, såsom bevis derpå att skadan icke kunnat tillkomma af våda, utan skett med handkraft, ville hafva anmärkt, att det kunde för visst antagas att, om äfven den till hammare begagnade marmorplansten skulle hafva ifrån höjden af en tornspets lodrätt nedfallit på det ställe af gruppen, der slaget träffat, någon sådan skada, som den ifrågavarande, derigenom icke kunnat uppkomma, utan vore, såsom professoren nyss yttrat, slaget med en serdeles handkraft af någon, som stått på ena sidan af gruppen, ! utdeladt. Professoren, som härvid förevisade omför-! mälde marmorplansten äfvensom några skärfvor alt densamma, som, efter det skadan upptäckts, funnits liggande på halsen af den stympade bilden och hvilka skärfvor bära spår af marmor ifrån gruppen, förklarade, att han ansåg det vara uppenbart att, på sätt professoren uti den af honom ingifna skrift förmält, nämnde plansten blifvit, såsom tillhygge, vid utdelandet af slaget använd och att sådant skett med så stor häftighet, att planstenen deraf sprungit sönder. I öfrigt förklarade professoren, att han icke hade den ringaste anledning att misstänka någon af de på stället varande arbetare att hafva med vilja föröfvat gerningen, helst de alla under en längre tid varit hos Professoren anställda, samt derunder icke blott iakttagit den största aktsamhet och vård om dervarande konstalster, utan äfven i öfrigt förhållit sig till Professorens nöje; hvarförutan Professoren åberopade att, vid den tid våldet föröfvades och intilldess detsamma blifvit upptäckt, några andra främmande personer än Höökenberg, Carell och Andersson icke af någon varit sedda i huset, samt att under berörde tid tvänne dalkullor, med namnet Anna, varit de enda af husets arbetsfolk, som ehuru tidtals innevarit uti rummet der marmorgruppen haft sin plats. Förre Eleven Carell, som härefter åter inkallades, uppgaf, att då han jemte Höökenberg och ynglingen Andersson ifrågavarande dag ankommit till Kongl. Djurgården, hade Carell och Höökenberg, efter derom uppstådd fråga, öfverenskommit att besöka Professoren Byströms villa, hvars inre delar Carell icke förut besett, hvilket ock för Carells del utgjort anledningen till besöket på stället; att ac jemte Andersson alltså förfogat sig in i huset, der de uti det medlersta rummet å nedra bottnen någon kort stund tagit omförmälde marmorgrupp i betraktande, hvarvid Carell icke kunnat förmärka annat, än att den varit hel och oskadd. Derefter hade de begif it sig upp i öfra våningen, der de, som nästan oupphörligt gått alla tre i bredd, flyktigt passerat genom rummen, hvarefter Carell jemte hans sällskap på en gång begifvit sig tillbaka ned i bottenvåningen, hvarförinnan Carell lyftat på en vid trappan stående marmorvas, hvilket, efter hvad Carell nu uppgaf, skett för att undersöka dess tyngd. Nedkomne uti det rum, der marmorgrupp n var placerad, hade hvarken Höökenberg celler Carell då beskådat densamma, utan ämnat alt genast lemna stället, då de i dörren till rummet träffat en dalkulla, med hvilken först Höökenberg, och sedan denne jemte ola gått ur huset, Carell samspråkat; men då dalkullan. straxt derpå aflägsnat sig från Carell, hade han också omedelbart derefter gålt ut till Höökenberg och Andersson; och förklarade Carell, på tillfrägen, till en början, att han under sitt vistande på stället icke handterat någon annan marmorpjes än den omförmälde vasen, samt att Carell icke af någon blifvit erinrad om det opassande deri; men sedermera och efter det Carell underrättats om hvad Höökenberg i berörde hänseenden härädes uppgifvit, att. Carell påminde sig, det han jemväl lyftat på en marmorsnäcka, hvarå cen Italienare arbetat, samt att det väl vore möjligt, att Carell för sitt anmärkta berörde förfarande, som endast :kett af oförständ, af Höökenberg erhållit föreställningar, ehuru Carell icke kunde föra sig sådant till minnes. På derom gjord uppmaning tillsporde Candidaten Borg, medelst tecken, döfstumme ynglingen Andersson om hvad under hans vistande i Höökenbergs och Carells sällskap vid ifrågakomne tillfälle inträffat; och förklarade Candidaten Borg, att den berättelse Andersson derom hade att afgifva hufvudsakligen innefattade, att sedan Andersson, af anledning Höökenberg här ofvan uppgifvit, med henom sammanträffat och derefter på köpmangatan råkat Carell, hade de i ett sällskap, såsom Höökenherg jemväl förmält, beifvit sig till Kongl. Djurgården för att der besöka llaremästaren Klingberg. Då Höökenberg och Caell uppgått till Professorens villa, hade Andersson, tan att han kunnat fatta hvad som utgjort föremålet. ör besöket, åtföljt dem dit, enär han trott det varit hans skyldighet att göra Höökenberg sällskap. Uti ummet å nedra bottnen, der den ifrågavarande mar