Aftonbladet – 23 november 1842, sida 2

— —— muUnnnuoun ww mriuOnonao T Presten uppläste nu: bönen, som de bakon stolarna stående gästerna slutade med eit hög amen, och hvar och en intog nu sin plats vic bordet — William mellan värden och hans dot ter. Mat och dryck fanns i största öfverflöd allt godt och kraftfullt till utseendet, dock märkt man den ekonomiska gränslinien, som iakttogs alla hus, der den patriarkaliska seden hölls i helgd alt tjenare äta vid samma bord som deras herrar Vid öfra ändan, der husbonden satt omgifven a sina förnämsta gäster, såg man skogens och vatt nets tributer, vildt och fisk af ädlaste och läckraste slag, tillagadt på ett omsorgsfullt sätt; längrd ned stodo sickar af oxkött och fårkött, rostade hammelsfjerdingar eller andra kötträtter, hvaribland man endast saknade det af högländarne afskydda svinköttet. Lika så var förhållandet med dryckessorterna. De förnämsta gästerna läskade sig i vin, de ringare i kornsaften, som stod framför dem i stora krus. terna anföllo nu, dels med knifvar, dels med sina dolkar, de stora köttanrättningarna, som efterhand förminskades. Et par säckpipblåsare inträdde nu och ställde sig nåera steg bakom husbondens stol. På en gifver vink började desse spela upp några genomträngande, rnilitäriska melodier; denna musik, blandat med gästernas allt högljuddare tal, som förde: gacliska dialekter, frambragt il hiskligt charivari, som endast ett höglänsk a kunde utbärda; det oaktadt gjorde en af mur anternas melodier eu enlusi k inverkan på siere al de närvarande. Det var en krigisk sån; som hade afseende på Forbens stam, och vid de rå, enkla stanserna förklarades alla anleicn, och 2, SOM Mest angrepos af dessa melodier, spröngo upp från sina säten och fäktade i luften d armar och bönder Lairden såg med stoltina underhafvande. de ieke njuta den äran, sade han hög på mina tappre klansfören Forbens om jag Lill det mesta på r e sS e