Aftonbladet – 23 november 1842, sida 1

dygn, emedan föräldrarne icke kunde anskaffa medel till begrafningskostnaderne. De voro af dessa olycklige, förkastade Irländare, hvilka Manchester förvägrar hvarje allmosa, till och med begrafningens. 1 Spitalfields funnos många arbetare, som icke kunde gå i kyrkan af brist på kläder. I det stolta Liverpool har 3, af befolkningen, 40,000 själar, intet annat tillhåll, än i källrarne, och 3000 familjer anse sig lyckliga att de få ligga på gårdsplatserne. I Leeds anmärktes, alt rännstenarne ibland hade sitt aflopp ned i källare, der folk bodde. TI Bristol funnos 2800 familjer, som blott hade ett enda rum, hvarje familj. Samma förhållande ägde rum i Nottingham, Newcastle o. s. v. Efter dessa skildringar förvånas man, då man läser: De stora städerna i Skottland framställa i några af de fattigare klasserne bebodda qvarter, ännu mera elände och nöd än de uslaste qvarter i de Engelska städerna.x Parlamentskommissarien Hr Symons är förlägen orm uttryck, att beskrifva det qvarteret i Glasgow, söm kallas Wynds. Man föreställe sig en labyrinth af smågator, från hvilka en mängd gångar leda in till små fyrkantiga gårdsplatser, och i hvarje af dessa gårdar 20 menniskovarelser sammanpackade på halfrutten halm, män, qvinnor och barn, somliga klädda, andra nakna, utan mera tryggade för värfskällor än stöld och liderlighet, utan annan utsigt än en vanärande död. 1 denna aferund af förnedring, bevaras känslan af familjepligter lika litet som aktningen för sig sjelf. De öfvergifna barnen tillspärra gatorna såsom orena djur. Blott grisarne kunna i afseende på fysisk uppfostran jemföras med det lägre folkets barn härstädes. Hvad föräldrarre angår, så är deras enda traktan att kunna glömma sitt bedröfliga öde i bränvinsruset, ett olycksaligt nöje, för hvilket de förfärligt få pligta. Utsvälningarne förgifta eländets lidande, och förkorta menniskolifvet till hälften. Dödligheten, som i England öfverhufvud förhåller sig som 4 till 44, utgör i Liverpoel och de stora fabriksstäderna 4 al 24. I Glasgow hade, enligt D:r GoWwerns beräkningar, smittsamma febrar under loppet af 5 år till 1840, angripit 109,3585 personer, och under åren från 1854 till 1841 hade dödsfallen bland barn under 3 år ökat sig som 70 till 400. Taits Edinburgh Magazine bekräftar alt dessa uppgifter icke äro öfverdrifna. Man talar — heter det i denna tidskrift — om de som lefva; hvilket begabberil man borde i stället tala oa dem, som småningom dö, om dem, som försmäkta vid 8 Y,; pence i veekan.e: I en böneskrift, som Lord Kinnaird framlemnade i parlamentet, anföres att i de fleste manufaktur-städer, förbrukningen af de allra nödvändigaste lifsmedel, såsom bröd, kött, dricka 0. s. v. sedan tvenne år aftagit 40 procent; att man t. ex. i Manchester räknar 2,060 familjer, som icke hafva någon säng, och 8, 666 personer, som ej hafva större inkomst i veckan än 4 sby 2 1, pence. Allmosor under alla former, dödlighet och förbrytelser, beledsaga eländet i förfärlig progression. Ty hvarest finnes väl en utväg för de brödlöse fabriksarbetarne? En hjelpkomite, som nyligen förklarat, att väfvarne icke kunde förtjena sig tillräckligt för födan, till och med om de arbetade 46 timmar om dagen, tillade: k Vi kunna icke säga, om dessa menniskor kunna erhålla någon sysselsättning annorstädes. Åkerbruket behöfver dem icke, och lika litet nåson annan industri.w Hvad skola de alltså taga sig till? Svaret är tröstlöst. Den fransyske publicisten åsyftar icke att genom denna uppsummering af skakande facta framställa en anklagelse emot Englands politik; han tillstår alt äfven i Frankrike den materiella rikedomens framsteg blifvit dyrt nog köpta. Nionde delen af Frankrikes folkmängd befinner sig i torftighet, och är bestämd, att dö på hospitalet. Om man fördelar national-inkomsten på individerne, så erhålla 7 å 8 millioner menniskor blott 94 franes per man, ciler en familj omkring 450 francs att lefva af för året. I de flesta yrken, som erfordra skicklighet, är arbetslönen för handarbete ofta under det ytterst nödvändiga, eller hvad ekononomerne kalla normal-taxan. Författaren till skriften: Travail et salaire, magistratsperson i Rheims, har sorgfälligt undersökt dervarande fabriksarbere EE är a a a a Ta RT a i