Aftonbladet – 21 november 1842, sida 2

af den älskelige och vördade Veteranen inom vår kyrka blifvit till mig ställda. 4:mo emedan hvarje, om än aldrig så ringa, gärd af nit och värma för den christna församlingens båtnad påkallar uppmärksamhet och svar; och att den här ifrågavarande lilla skriften är en produkt af ett sådant nit, härför är icke mindre skriften sjelf än Författarens namn en borgen. 2:do emedan den värdighet i stridssättet, hvilken genomgår hans skrift, ännu ej är nog allmän, att icke förtjena framhållas. Att göra rättvisa åt en persons afsigter, som står i motsatt led, att utan bitterhet och passion, med aktning och välvilja behandla en sådan, hvilkens åtgärder och opinioner man anser vådliga och missledande, är i sanning något så vackert och efterdömligt, att, helst när detta efterdöme gilves af en ärad och upphöjd man inom samhället mot en ringa och underordnad, det icke nog kan rekommenderas. 5:tio emedan vördnaden förbjuder ig tystnad emot en man, för hvilkens lif och verksamhet inom vår kyrka vi hafva så rika anledningar att tacka Gud, en man, hvilkens flärdfria väsende, evangeliska allvar och rena nit äro öfver mitt beröm, en man, hvilkens christliga anda skall fortlefva och bära frukt uti välsignelse, äfven om den tankebyggnad, hvari han fattat den christna sanningen, skulle undergå någon förändring. Men för att nu öfvergå till sjelfva skriften, så är för det första den poötiska formen i allmänhet mindre lämplig för hvarje vetenskaplig diskussion, emedan den aldrig tillåter den noggranna bestämning af uttrycket, som hvarje sådan erfordrar. Detsamma kan äfven sägas om bilderspråket. Ty huru nödigt och upplysande ett sådant språk är i det populära föredraget, då det blott gäller att gifva en ungefärlig föreställning om en sak, så är det en gammal och känd sak, att det i hvarje vetenskaplig förhandling måste användas med varsamhet, emedan, då ju all liknelse haltar, en bild lika lätt kan förvilla som upplysa. Så kunde man t. ex. i stället för huset med de tvänne våningarna och trädet med dess stam och krona, genom hvilka bilder biskop Franzen i första versen söker åskådliggöra förhållandet emellan Gamla och Nya Testamentet, sätta andra. Man kunde hemta en bild af dagens uppgång. På samma sätt som vid dagens inbrytande och solens uppgång stjernornas och månans, ja till och med sjelfva morgonrodnadens glans förbleknar, så skulle, kunde man säga, genom den christna sanningens uppgång ej endast hedendomens vishet utan till och med det Israölitiska folkets vishet och kunskap förblekna, och allt, som bland dem gällde för kännedom om Gud och dygd, varda ansedt för intet ijemförelse med den öfversvinneliga klarheten af Christi kunskap. Åt denna bild lånar till och med Bibeln sjelf i dubbelt hänseende ett stöd, i det att Christus kallar sig sjelf verldens ljus, Joh. 8: 42 m. fl. st., men G. T:s folk åter, oaktadt det profetiska ljuset af G. T:s uppenbarelse, till och med vid Christi ankomst, då det G. T:s codex längesedan var fullbordad, kallas sittande i mörkret, Matth. 4: 46. Icke så, som måtte man, om man fasthåller denna bild, dermed underkänna det G. T:s gudomliga upphof, stora vigt och betydelse. Till följe af dess propedevtiska samband med det Nya framstår det i. alla fall som en lika undransvärd skänk af den gudomliga kärleken och ViSbeten. Så kunde man ock framställa förhållandet dem emellan med en af kyrkofäderna redar använd bild. Den menskliga individen har ofta blifvit kallad en mikrokosmos; i omvändt förhållande kunna vi jemföra hela menniskoslägtet med en individ. Men annorlunda talar fostraren till barnet och till den redan mognade ynglingen. Var, enligt Bibeln, G. T:s folk dertill utvaldt. att menniskoslägtet skulle genom detsamma heredas till att annamma den uti Christo kungjorda sanningen, så kunde omöjligt i G. T. redan sanningen vara gifven med samma klarhet och fullständighet, som i det Nya. De skulle uti sitt barndomstillstånd också omöjligt hafva förstått den. Men icke blir derföre vördnaden för G. T:s ord mindre, om vi erkänna, att Gud i detsamma talat såsom till barn, men yrka med Ap. Paulus, att sedan mognadens ålder inträdt, vi icke längre må vara barn och hålla oss vid dess torftiga ord och stadgar. Detta hvad formen angår. Att ingå uti en närmare diskussion af innehållet, är icke stället : en tidningsartikel. . Också är, såsom företalet tillkännagifver, skriften allsicke ämnad till någon stridsskrift i strängare mening. Hon är blott ett gif akty, ett väktarerop till män med större förmåga, eller såsom han sjelf uttrycker sig: För gammal och svag att sjelf deltaga i eldsläckningen, må jag åtminstone klämta. Mer kar man icke: vänta eller begära af en så gammal man Gilve Gud, att hvar och en prest, om än sjel lunga da från en sadnara tid: de äldsta föreställde