Aftonbladet – 21 november 1842, sida 1

godt som någon annan. Detta oaktadt lyckades det henne att bringa flera klanchefer på sin sida, och då det sällan fanns en bland dem, som icke redan närde en från förfådren i den dunklaste forntid ärfd fienskap till de andra, så blefvo dessa inre strider genom Politiska öfverlöpningar och uppvwiglingar endast stegrade till allt större ytterlighet. Det var vid denna tid, på hösten år 13534, som en skara af omkring femtio man drog öfver en stor hed, som af nattfrosterna redan börjat få en dunkelbrun färg. Alla, med undantag af en enda, voro beväpnade med svärd, sköldar och dolkar. Skjutgevär bar imedlertid ingen, utom anföraren en man af omkring 30 år, af hög gestalt, dyster min och stark, grof benbyggnad. Han bar ett lätt bröstharnesk, på hjelmen svajade en eklöfsq vist, i handen blänkte en med silfver belagd, skarp stridsyxa af blandpoleradt stål. Hans folk var kläddt i högskottarnes vanliga drägt. De buro samtlige den skottska mössan och örnfjälern, som man såg på en och annan, betecknade utt den som bar densamma var en ansedd unleranförare vid samma Klan, hvars färger med ifvervägande rödt och grönt den för alla gemensamma tartanen utvisade. Den obeväpnade hyvilen vandrade i midten af tåget, tyst och stirande framför sig, och utan att tala med någon, sjorde härifrån ett undantag. Han bar plaiden den skottska manteln) kastad öfver sina skuldror. Hans gråa hår nedföll i långa lockar under en rå mössa och denna, likasom mantelns grå och varta färg syntes bäntyda på att han ej tillhörle de öfriga, utan att hans yrke var skiljdt från rigarnes. Den sednare omständigheten styrktes