Aftonbladet – 19 november 1842, sida 2

ander tiden, och en låtsad ruin genom spel, som sår för sig på en spelklubbs-scen i samråd med Doodley Senooth, ger bonom tillfälle att närmare lära känna sitt folk i en mängd serskilda förhållanden, som genomlöpa fabeln i stycket. Det är också i följd af denna hans ruin, som det slutligen blir möjligt för Clara, hvilken blifvit ihågkommen med en mindre summa i testamentet, att upptäcka sin verkliga känsla för Evelyn och erbjuda sin lilla förmögenhet til! hans räddning, medan Georgina skyndar att ötergå till sin förre kurtisör Dandyn. Den mängd af intriger, som utfylla mellanrummen mellan dessa hufvudmomenter samt underhålla och spänna intresset, blefve för vidlyftiga att här berätta. Detta stycke äger hela karakteren af Bulwers romantiska skapelser i allmänbet både i fel och förtjenster; samma sköna språk, mjuka, smekande och idylliska fantaci-omvexling med en bitande satir, men ock på några ställen samma romaneska och svärmande öfverspänning och ansträngning på läsarens eller åskådarens känsia. Detta sistnämnda fel, hvari Bulwer icke är mycket olik Kotzebue, ehuru hans osannolikheter icke äro så skärande som stundom den sistnämndes, skola alltid inför kritikern anses såsom en mindre föriåtlig svaghet hos en annars så stor författare, men torde, inför den stora mängden visserligen icke minska pjesens begärlighet likasom den mihända utgör en af de lockelser, hvilka lika mycket som de onekligen stora poetiska skönheterna i hans detaljer och objektiviteten i karaktersteckningarna bidragit att göra honom till den mest populäre bland nutidens författare. Hr Dahlqvist hade i Evelyns mångsidiga ro! ett af de bästa och tacksarcmaste, men icke lättast förvärfvade tillfällen att visa sin skådespelaretaiang; dock anmärkes det, att den beröm värda omtanka hr Dahlqvist på sednare tid ådagalagt, att hushålla med uttrycken af passion, här på ett par ställen måhända ej hade behöft sträckas alldeles så långt. Claras rol var någonting som alldeles falier in i fru Hjortsbergs naturligaste resurser, och hon var alltigenom förträfflig. Hr Hyckert var en väl hållen dandynarr, och utförde sitt parti med skovvningavna på bokstafven r ganska roligt, äfvensom hrr Svenson, Habicht och Forsberg rätt godt fyllda sina roler. Uti m:ll Lindmarks spel hade litet mera anlag för list och koketteri gjort god effekt, de! är en svår rol, som fordrar ett fint studium.