Aftonbladet – 19 november 1842, sida 2

DEN NYA TEATERN bar åter baft att bjuda på tvänne nya pjeser, en femakts komedi, aGiftermål för penningar och en liten efterpjes, aTheobald eller flyktinger från Ryssland. Den förra är väl ieke en a Seribes aldra förträfflizaste saker, men också ingzalunda af hans minst lyckade. Såsom gemenligen något löst hopsatt och saknande en strängare logik i karakterernes hållning, erbjuder der imedlertid en kedja af rätt underhållande situatiener, hvilka leda till en frappant och tillfred:ställande upplösning. Pjesen har tillika den prisvärda moraliska tendensen, att visa hurusoz upga mäns lättsinnighet att ingå äktenskap endast för penningars skull medför sitt eget straff och ofta drabbas deraf redan i samma ögonblick, den otdla handeln isgås. Monsiur Poligni är en ung man, sem älskar en skön enka, fru de Brienne, och af henne älskas tillbaka. Men Poligni har lefvat icke så obetydligt stormande, hans affärer behöfva en afgörande och ögonblicklig upplyftning, och som fru de Brienne icke är rik, men en viss liten mamsell Hermance, hvilken af sin förmyndare blifvit Poligni erbjuden, medför 500 000 francs i hemgift, fattar han i en olycklig stund det öfvergiina beslutet, — hvartil dessutom bidrager ett tillfflligt anfall af svertsjuka på fru de Brienne, — att gifta sig med den rika pupillen, glömmande alla sina fordna eder och kärleksförklaringar till den förra älskarinnan. I samma vefva, som denna förbindelse skall lagligen bekräftas, inträffar den oförmodade händelsen, att fru de Brienne blir egarinna till dubbelt så stor förmögenhet som Hermance, och hon hämnas på den troiösa och karakterslösa älskaren genom att lemma sin hand åt en akt ningsvärd, flitig och talangfull artist, som, efter hvad hon känner, redan länge suckat för henno. Poligni förbannar sitt fega och usla vankelmed,; som bragt honom i förbindelser, hvilka numera måste trycka honom dubbelt tungt, men två hundra gäster stå redan väntande på underteckningsakten, och han måste med sönderslitet bjerta infinna sig hos sin brud, för ait icke väcka en skandal utan like. Ridåen nedgår öfver hans förtviflan; den arma karlen! fast — det är visserligen icko mer än rätt åt honor. Herr Stjernström spelar Polignis roll med verklig förtjenst; hans förställning, hans ironi ) sitt nödtvungna galanteri mot fistmön, unde: det hans vaknade samvete och biygd hemligen merterar honom med de grymmaste qval, är a! mycken sanning och dramatisk effekt. Fru Gille har alltigenom varit en intsgande enkefru de