Aftonbladet – 19 november 1842, sida 2

en torso af konstens skönaste verk. På fötterna när, ligger lejonet helt och stort; uttrycket i ögonen visar, att ett snille fört mejseln. ) Frodiga slingervexter snodde sig kring des: sidor, som ville de fastbinda det vid den gra! det skulle pryda, den graf som ingen kände. Under det vi stodo här och betraktade det; trädde plötsligen en herde sjungande fram från kyrkruinen, han stannade då han fick se 0ss; det var en melankolisk visa han sjöng, den min ledsagare kunde, den var äkta atheniensisk ; vi bådo honom sjunga den om igen, han stödde sig vid marmor-lejonet och sjöng om) Den förtrollade älskaren. Flygen, flygen, j svarta foglar hän med Gud, Men fören med er belsning till min unga brud. I Athen der jag föddes, j fån bo och bygga Der de äppleträn vexa, i dem bon j tryge. Der i trädens gröna grenar, sjungen der j små! Henne som enssmt jag älskar, sägen henne så: Att hon ej må vänta på mig! (Ack jag vet hur hon har sörjt!) Till slaf man mig gjort i det fremmande land, jeg derför dröjt. Jeg har äktat falskan tärna, trollets dotter lill Hon som floder har förtrollat att den ej rinna vill. ) Man säger, att det är frågan om att föra dette lejon till Athea och placera det vid uppgången till universitetet. ) Grekerne sjunga alltid snorflande och skrikande, det är lika så onaturligt som oskönt; imedlertid sekna de icke gehör, det märker man lätt då man hör buru vackert de atheniensiske gatpojkarne hvissla Bellinis melodier, som dö hafvs hört regementshoboisterne spela utanför slottet.