Aftonbladet – 19 november 1842, sida 2

Brienne, och hon har i ett par kinkigare scener ådagalagt mer än endast lofvande prof på en intressant konstnärstalang; det är någonting mjukt och gratiöst i hela hennes sätt att vara och att föra sig, och henne: mimik är fri från manår, utan att derför sakna en vederbörlig nysnsering. Den småkoketia mamsell Hermances roll fylles icke illa af en ny debutante, fru Friberg. Den ådia och försakande rivalen, Monsieur Olivier, spelas af Hr Björkman, på ett sätt, som äfven förtjenar uppmuntran. Förmyndaren, den rike bankieren Dorbeval, som aldrig talar om annat än vexlar, agenturer, spekulationer i fonderna och dylikt, är kanske i sig sjelf tecknad med någon öfverdrift, men har i Or Wagners person förefallit oss ytterligare mycket karrikerad, det är för öfrigt svårt nog att afsöra om med bestämd afsigt, eller om till följe af några alldeles egendoxoliga sidor hos denna oss fulikomligt obekanta skådespelare. Bankierens fru spelas af en mam-sell Michal, hvilken från början till slut varit hvad fransosen i sin ödkända elakhet plögar kalla passablement mauvalse.x Den lilla enaktepjesen Theobald,k hörer till de äkta fransyska dussinarbetenas klass; meninen deri är icke så rasande, men författaren har icke förstått att gifva utvecklingen af denna sin mening nog raskhet och dramatiskt intresse. En omeal farmor spelas häri af fru Elffors, som tyckes kunna bli en god och användbar sujet för gummroller. De öfriga rollerna i stycket ega för litet individualitet, för att egentligen kunna gifvas med någon framstigande effekt, sjelfva hjeiten i pjesen, monsieur Theobald, har ånga stunderna intet annat att göra än stå och tiga och stryka sina mustaseber, och Hr Blanche, som fått denna roll på sitt parti, lyckas derför icke mer än de andra inblisa i stycket någon friskere lifsanda, ehuru han visserligen förtjenar en mention honorable för att han åtminstong, gör härutinnan allt hvad men kan begära.