Aftonbladet – 18 november 1842, sida 2

band, som med sin hvita näsduk torkade svetten från. min panna! Jag har besegrat honom! o, mitt förflutna lif, mitt arbete, mitt stndium har då icke varit förgäfves! Såg du hur han bleknade, då han såg sig besegrad, hur skyggt ban smög sig bort. Ha! min ungdom, min barndom bar blifvit belönad. Gif mig min lilla barnfiol!. Ja, det var den första, på hvilken jag spelte af instinkt. Och, huru gula och upptorkade äro icke strängarne! Arma ting, du skall bekomma soya, äkta romanska strängar, så goda som någon annan fiol, ty du var ju min första kärlek, du bar ju stillat min barnsliga passion. Men huru vackra äro icke blommorna ännu på ditt lock. blå. röda, som stjernorna i natten, som — — ack! Slå inte sönder den, pack, som inte har något sinne för konsten; i dessa Jjudhål har jag förborgat alla mina friska, glada drömmar; täpp igen dem, att de inte flyga ut, ty de äro så vackra, så sköna, sköna, dessa drömmar! ... Gif mig nu också den andra lilla, den der andra fiolen, hvarpå jag lärde mina första ordentiga grepp, och stråken sedan; ser du Fanny, bom — bom — bom — Var bara inte ond, min gamla gode lärare, jag vill nu gripa riktigt rent. Se der ett af dina silfverhår, som fallit på strängarna; ack det skall jag gömma, det vill jag bära på mitt bröst till dess jag dör; det vil jag vise för allmänheten, ty den har beundrat min konst. Se, se vid denna silfverlock hänger bela mitt lifs lycka!... Kom nu också du, mina dagars sysselsättning, mina mnätters sällskap; du förblifver mig trogen intill grafven. För dig bar jag klagat i min sorg, för dighar jag uttalat mina Össkoingar, mina förhoppningar, och du har förtjusat och slagit dem: alla, alla. Gif