Aftonbladet – 17 november 1842, sida 2

ende, hvilket afståndet ei hindrade Paolo att anmärka. j Paolo aflägsnade sig slutligen, men han återkom till bergsplanen med nya känslor, bvilka alstrade nya begrepp uti hans hufvud. Han såg i sina drömmar englar som nedkastade rosenkransar på hans hjessa, och alla dessa englar bade hvita, bleka ansigten som unga flickor, och hvita klädningar och långa svarta lockar, som nedföllo kring deras kinder, alla liknade den okända. Han vaknade med en känsla af sällhet, hvilken en tid varit honom främmande; en solstråle hade ändtligen belyst hans lefnad. Aldrig bade det gröna synts honom så herrligt, aldrig skogarne så majestätiska, aldrig klipporna så pittoreska, aldrig himlen så klar; GCorsiea Hade blifvit en jord, strålande af ljus, musik och blomsterdoft, och detta derföre att Paolo vVidrört den unga flickans hand, hört hennes röst och känt hennes hjerta klappa. Man kan väl tänka att Paolo följande dagen gick ned i dalen och tillbragte flera timmar vid Orbens strand; men flickan, som af sin oiyckshändelse ej kunnat hemta mycken förkärlek för denna promenad, kom icke. Hon kom ej den dagen, och ej heller de följande, och Paolo var missnöjd med henne derföre, liksom hon försummat ett gifvet möte, hvilket han hvar dag så troget iakttagit. Paolos missräkning i detta fall var orsaken till hans kärlek för ensligheten, der han ostörd lefde i sina hågkomster, och till den dystra mjältsjuka, hvars hemlighet hans gamla lärare ej kunnat inse. Sjelfva detta tillstånd hade varit modrens planer behjelpligt, ty, som Ambrosio anmärkt, var den unga Franceschinis hjertå mera danadt för kärleken än för hatet, och om han vid detta tillfälle gaf vika för Laurettas hävanderop, så var det derföre, att han antog denna ytterlighet som ett fulländande, en bekräftelse på hans olycka.