Aftonbladet – 16 november 1842, sida 1

ligt föregick hos honom. Sjelfva räfjagten behagar honom icke en gång; han tillbringar dagen med att vandra omkring utan ändamål; han försummar alläå sina arbeten, alla siza studier, och tyckes lyssna till sia lärare, utan att höra honom. Detta tillstånd oroade den goda presten, hvars långa erfarenhet ännu ej funnit någonting, som kunnat: upplysa hosom vid detta tillfätle. Som herdarnes och jägarnes vanliga läkare, ville han finna en fysisk orsak till Psolos missbelåtenhet. Han fruktade, att uti hars tillstånd upptäcka en anledning till sjuklighet, utan alt iikvä; dölja för sig den ännu mera bedröfvande tankan, att det kanske var någon förderflig passions uppvaknande, hvars giftiga frukter skulle förstöra all den sälihet, hvarmed han så gerna smyckade sin lärjunges framtid. Denna afton var P.olo sorgligare än vanligt. E dunkel! eld lyste i hans ögon, hvilka han envist fästade på marken, som om han velat vara otillgänglig för allt hvad som tilldrog sig omkring honom, Hvad fattas dig, min Pao!o? frågade slutiigea den gamte: och vidrörde sakta hans arm; en rörelse, hvarvid ynglingen spratt upp och tycktes vakna ur en sorglig dröm. Hvad fattas dig då? Jag har snart en timma betraktat dig, och du sitter der kall, orörlig, liksom marmorbilderna uti Muratos kyrka. Känner du ej mera Jen välluktande aftonflägten, min son? Säger denna sköna, stjernprydda himmel ingenting till ditt hjerta? Se huru jorden är lugn, himlen sirå!ande och luften ful af blomsteråsgorl, Min farl, svarade ynglingen och tillslöt ögoaen, för att samla sica tankar. Jag kan ej utsäga hvad jag känner; ty jag kan ej en gårg göra mig sjelf reda derför. Det finnes för mig o:örk!arliga känslor: en brinnande törst ati lefva och ett djupt förakt för lifvet; ögonblick af dåraktig glädje, och andra af vansinnig förtvifln. Jag vill ha luft; ty jag tycker att jag qväf