det sannolikt varit angenämt att kunna variera det stående manifestet emot Nordamerikanerna med ett par invektiver af nyare härkomst. Vi andra ledsna så snart vid det oupphörligt enahanda, och huru ihärdiga än Biet torde anse siaa läsare i att hålla ut med det förslitna, så kan det ändå stundom vara bstänkligt att fresta äfven deras tålamod alltför starkt. Bland de nya invektiver vi här mena, gafs ett förträffligt uppslag till det ena uti Nordamerikanernes förvirrade kreditförhålianden. Det andras ämne tycktes mera långväga sökt; hvem skulle väl tro, att det gällde Nordamerikanarnes aristokrati, eller att denna samhällsegenhet, så hyljad på vissa håll i Europa, skulle blifva ett mål för klandret, så snart det visade sig på hinsidan jorden, i demokratiens hembygd? Så har skett likväl. Nordamerikanarnos aristokratiska försök skildras numera af den Europeiska koteri-jargongen med ännu större förbittring, än den allmänna rättskänslan någonsin egnat åt Toryismen och Tiomannarådet, utsn att sådant på aågot sätt hindrar framhållandet af Nordamerikanarnes demokrati såsom det egentliga och tillbörliga målet för loyautens fasa. Om någon förnuftig syftning är att söka i en dylik sjeifmotsägelse, så kan det knappast vara någon annan, än att under sken af tadel inplanta tron på aristokratiens oundviklighet vid hvilken samhällsform som helst; då äfven det mest fanatiska foikvälde — sådant t. ex, som man så ofta älskar att tänka sig det Nordamerikanska — icke förmår utestänga detta politiska element, utan förr eller sednare, nödgas inrymma åt det en plats och en makt. Vore biafsigten denna, så saknar den icke sin beräkning; ty kunde man lyckas :ntala verldens alla lagstiftande församlingar en så beskaffad iro på aristokratiens oundviklighet, under alla möjliga statsformer, så är det demokratiska sträfvandet att befria samhällena från detta bihang tydligen ett vanmäktigt försök, en Sisyfshäll att lyfta, ett Danaidsåll att fylla, som aldrig kan lyckas; och ibland lagstiftare handla då de visast, som genast anslå inom statsorganismen en laglig plats åt aristokratiska undantags förmåner, och sålunda bevara samhället på förhand emot den oro, som kan väntas när dessa oundvikliga och naturenliga undantag framdeies skola göra sig: gällande. Inasinustionen är för öfrigt icke utan vigt; men måhända skall just historien om Nordamerikanernas nya aristokrati upplysa oss, om hvad den har att betyda. För detta ändamål miste man likväl först vära exse om, hvad som bör förstås med aristokrati. Menas dermed xde bättres välde etter ordets ursprungliga bemärkeise, då stå förnuftet och liberalismen gemensamt beredda att lemna detta välde sin odelade hyllning, emedan den republikanska valprincipen vid tillsättandet af våldets innebafvare just går ut på att dertiil utkora de bästa, som kunna uppletas inom hela samhället. Sådan var dock sällan den Europeiska aristokratiens tanka; Med de bättre, har bom merändels förstått sin serskilda krets af anförvåndter, embetsiörvandter eiler -rikedomsförvandter, med föga eller intet afseende på deras moraliska eller intellektuellå egenskaper. Dess skildring af aristokratien i Nordamerika förråder ock, att det är en aristokrati efter;dess eget deal, som den upptäckt derstädes. Doat skuile följaktligen vara antingen en bördsaristokrati, en embetsmanna-aristokrati eller en rikedomsaristokrati; men hvilken då af dersa tre?.... Någon -bördsaristokrati svårligen; ty så mycken kännedom torde hvar och en äga om Nordamerikanska statsförfattningen, att man inser en bördsaristokratis fullkomliga omöj!ighet derstädes. Nsgon embetsaristokrati förmår ej heller rotfästa sig derstädes, emedan embetsmännens makt der oupphörligt underkastas det allmänna förtroendets pröfnisg genom täta omväljningar och utan skonsamhet stäckes bos dem, som förråda någon Iystnad att missbruka eller monopolisera den. terstår alliså blott rikedomsaristokratien. Dennas utbildning till ett slutet skrå har deremot i den sednare tiden lycxats obestridiigen inom Nordamerika; likväl i en enda rigtning allenast, nemligen hos idkarne af ra a sd gt IRI AE