Aftonbladet – 16 november 1842, sida 1

återkalla dessa minnen, och hvarje återförande till fordna dagar fyllde hans ögon med tårar. För öfrigt gjorde man sig en lag att undvika allt, som kn:de misstkaga honom, ty alla hyste den högsta vördnad för hans person. Den andlige ledaren på madonnans altare hade haft en frisx och stark ålderdom, men nu hade årens nflytande redan länge gjort hans steg tunga, hans röst svag och hans blick osäker. Engast hans bjerta var oförändradt; det var alitid samma öfverseende godhet mot andra, ja, gränslös skonsamhet, ech samma stränghet mot sig sjelf, strävghet ända ti!l öfverdrift. Han helgade sitt if til att bedja och göra den lilla församling lycklig, som var anförtrodd åt hans omsorg; och alla älskade honom som en far, ty han egde en underbar förmåga att trösta lidandet, förj sga modiösheten och återkalla hoppet i hvarje hjerta. I det ögonbiick vi framträda hos honom, satt subbea utanföre sin dörr att inandas a tonens svala vindar, och smekade tankspridd med handen sin trogra, ulliga hund, Muffo!o. Han var ej ensam. Vid hans sida stol en mörklagd yngli g, med ett ädelt regelbundet ansigte, och hufvudet betäckt med denna högröda mössa i form af kssk, hviiken Corsicas söner alltid bibehållit. Det var enda sonen af en firmögen bergsman, hviken i många ir varit en vän till pastorn på berssplanen, och hvars son den sistnämnde nu fann en förströelse och tillfredsstältelsa att gifva ea gol uppfostran. Den adertonårig2 Paolo Fravuschini var ända hittils utmärkt för silt upp:iktiga och otvugna väsende, en orubblig glädtighet och ett något romaneskt sinne, en sak, som of tast är vanlig i bergstrakten, hvarest man med den :utten andas ett slags poetisk ingifve!se. Men sedan några dagar var han alldeles förändrad: hans gång var tvungen och blyg; hans biick sorgsen och or0!ig; hans kinder hade förlorat sin lysande förg; och utan att vara mycket klarsyat, måste man märka, att någonting ovan