Aftonbladet – 15 november 1842, sida 3

LITTERATUR. Ränteförsäkrings-anstalterna och deras betydels: för Samtid och Efterverld, af L. Blesson; öfversättning; Jönköping hos J. P. Lundström. 89 sid. 8:0o, å 24 sk. b:ko. Hvilket förfärligt fenomen i samhället fattigdomen alltid varit, och hvilken förskräckelse : synnerhet de fattigare klasserna och deras möjliga tilltag, för att skaffa sig en bättre ställning i lifvet, injagat hos de styrande, derom vittnar folkens statsekonomiska historia mer än tillräckligt. Pauperismen, har likväl, på de sedzaste tiderna, mer än nånsin, i synnerhet i Evgland., men dock ganska mycket äfven i Frankrike och Tyskland, tagit den tänkande menniskovännen.i anspråk. Fattigdomen har, alltid existerat; det är till och med ovisst, om den icke förr varit till i lika vidsträckt grad som nu; men den har aldrig haft så många och starka förespråkare som i våra dagar. Detta får väl till en stor del tilskrifvas bi:dningens framskridande, då den griper alit flera hjertan och sinnen med öfvertygelsen om att kristendomens stora pligt emot våra nödlidande pliksr, icke får stadna vid en oratorisk fraseologi, eller vid rigra ömkiiga, Ispridda almosesmulor, utan måste bevisa sig i verksamma gerningar, i inräitningar till nödridandes understöd, och i inrättningar; som förslå; men en icke ringere anledning till värmen för eländets afbjelpande torde väl ock få sökas i den stegrade och omisskänliga rädsla, hvari de högre, de samhällsstyrande klasserna kommit för Proletärernes fördom, att när skaparen gaf menniskoslägtet jorden att bo på, skedde det i afsigt, att alla derpå skulle kunna vara redligt och väl bärgade. Imedlertid hafva välgörezhetsoch fattighusanstalter af alla slag, så aktningsvärda de varit till sin mening, och så gagneliga de åfven bevisat sig till följderna, likväl på långt när icke röckt till att förebygga ens det elände, som kan kallas helt och hållet oförskyldt: ålderdomens uselhet, bräcklighetens och svaghetens röd. AlJa dessa arstalter hafva grundats på en skatt, erlagd af öfverflödet eller välmågan: den har således icke gerna utan mer eller mindre obehag utgått, och aldrig kuvnat blifva fullt tillräcklig för behofvet. I Tyskland har slutligen, för icke längesedan, en uppfinning skett, och, hvad mera är, med en lysande framgång på fyra särskilda hufvedorter (Wien, Stutigard, Karlsruhe och slutligen Berlio) blifvit satt i verket till ett så kraftigt understöd för Ålderstegne i nödställd belägenhet, alt deras fattigdom icke blott lindras, utan afhjelpes. Detta tillgår icke genom bidrag ifrån andre (om icke aceidentelt), utan genom sammanskott gjorda, af dem sjelfve urder arbetsför ålder eller i bättre belägenhet. Det hela liknar så till vida en Sparbank, men skiljer sig likväl derifrån högeligen genom den märkliga omständigheten, att huru liten insatts (dock i Berlin ej understigande 40 Thaler) är en person gjort, bekommer han, om s. k. hel insatts blifvit gjord med 400 Thaler, vid en viss ålder, t. ex. ifrån sitt 60 år och så!edes då behofvets tid jemte arbetskraftens slut är iane, en så stor årlig inkomst (150 Thal.), som för en tarflig wtkomst kan vara fullhomligen tillräcklig. Sparbanken gifver insättaren blott ränta på det kavital ban insatt; i Ränteförsäkringsanstalten (så eter den nyuppfunne inrättningen) erhåller han icke mindre än 450 Th. årligen, och lika stor summa (150 Th.) får han äfven årligen uppbär ; a, oaktadt han blott gjort ofullständig insatts ! t. ex. blott 40 Th.), så snart han hinner till:i len tiden att ban får börja uppbärandet; hvil-l: cet, om ej förr, dock med visshet tillförszkras : onom att ske när den orkeslösa åldern inträ! ler. l 1 j ! l Möjligheten för en anstalt att kunna göra såana utbetalningar hvilar på ganska enkla aritnetiska kombinationer, hvilka genom flera års erksamhet redan visar sig vara ingenting min