Aftonbladet – 15 november 1842, sida 2

benre i detsamma midt i ansigtet och ansigte! var vackert, så kyste pilten henne, — nu tänker han på denna kyss och detta anzigte, och derföre ser han så förnöjd ut. Kusk, madammer, lindebarn, karl och pil! ja, det är alltför mycket i ett säte, oeh likväl sitter dock en till der, en tjock munk, mer hvar han egentligen sitter, det må vår Herr veta, och hvad han tänker — ja, det törs jag icke säga! han har en ofantligt stor paraply med; han är sjelfva godheten, och biller linde barnet, medan madammen löser sitt halskläde men nu kan här icke sitta flera, och derför står den bhalfvuxne ungersvennen der framfö sällskapet, hans mindre broder sitter på han: fötter oeh dinglar med sina smala ben helt när hästens bals. De tvenne ungsvennerne höra til teatren, det vill säga dockteatren,. hvarest de gifves tragedier och stora balletter. De två ung. herrarne tala fruntimmersstämman, den ene skal i afton föra ordet för drottning Dido, den andre för hennes syster Anna, se; det är det de fup. dera på. Bak på vagnen stå två karlar, jag tror att de sväfva i luften; ty den brädstump, som sticke: ut der bakefter, är upptrgen af en gammal fi skare, som sålunda åker baklänges, och har sin: ögon och tankar vände till en portchäs, i hvil ken sitter en madam, pyntad och grann mer flitterguld och bandrosor på hufvudet, det ä! en jordegumme, som bäres: tvärs öfver gatan ja, hop sitter verkligen något bättre, än han. Den ena karlen vid hans sida är ett slag: sändebud, — hans tankar vilja vi derföre iche utveckla, den andre är ett ficktjufsgeni, ban: