Aftonbladet – 15 november 1842, sida 2

Redan om man vill gå tillbaka till den första yttribgen af Hr v. Hartmansdorffs positiva verksamhet, nemligen hans stafsförvaltnings-förslag , dervid han på en bifogad planritzing framställde Staten något när likt bilden af ett spindelnät, hvari alla trådar sammanlöpte till och rördes af den stora spindeln, konungamakten,!i medelpunkten, så är det numera alimänt afgjordt, att om äfven flera goda ideer om statsmachineriet deruti voro upphemtade från Norges och andra lånders .nyare inrättningar, så innefattade likväl förslaget flera besattheter som gjorde, att det icke kunnat helt antagas och verkställas hvarken då eller sedermera, när Br v. Hartmansdorf fick en siörre inflytelse. Härom är utan tvifvel opinionen äfven hos embetsmönnen så ense, att någet vidare icke behöfver ordas derom. Såsom Stats-Sekreterare för ecklesiastikärenderna har Hr v. Hartmansdo ff egentligen endast lemnat ett större prof på sin lagstiftningsoch administrationsförmåga, nexaligen den ryktbara choleraförfattningen. Utom den oerhörda och onödiga vidlyftighet, hvarmed detta arbete var behäftadt, lärer bos hvar och en som gjort sig det besväret att genomläsa deana hufvudlösa författning, icke finnas mer än en tanka derom, att den till en stor del af sina detaljer är ett verkligt pecorale, och att den snarare var egnad att åstadkomma kolera genom förskräckelses injagande hos dem, som ännu ej hade fått den, än att förekomma densamma. Också minnes man väl att koleranp ej bann hitkommea, innan de väsendtligaste och mest gexomgripande föreskrifterna måste upphäfvas såsom overkställbara och saart sagdt vansinniga, och hela den digra luntan följaktligen omgöras. Huru Hr v. Hartmansdorff har skött sin sak såsom tillförordnad Hofkansler och huru mäktigt ban derunder bidrog att köra kärran ned i dyn åt vederbörande, ända derbän, att alltsammans var ganska nära att stjälpa, är ännu i för friskt minne för att behöfva upprepas. Vi behöfva endast erinra om en egenskap, bvilken enligt hvad man måste sluta af Hr v. Hartmansdorffs egna yttranden på Riddarbuset utgjort et :ärdeles verksamt motif till hans förföljelser emot pressen och som i vår tanka är den farliraste hos en statsman, nemligen förskräckelsen för folket och farhågan att blifva stenad, hvilken farhåga hos honom verkligen lärer hafva mognat till en fullständig öfvertygelse. Gå vi nu till berr von Hartmansdorffs verksamhet vid sista riksdag, så hbafve vi derifrån egentligen tvenne större prof på hans statsmannaåsigter. Det ena är den namnkunniga Gula boken, deri han företg sig att, på grund dels af de i Riksgäldskontoret befintliga öfverskotterna, dels af folkökningen söka bevisa, att !andet kunde tåla en ännu vida högre beskatining och äfven med bibehållande af de närvarande grunderna. Oberäknadt nu sjelfva hufvudfråigan är det en omständighet, i hvilken man här i synnerhet igenkänner herr von Hartmansdorffs habilitet såe som statsman, nemligen takten att framkomma med ett opus, grundadt på sådana påståenden, midt under en riksdag der borgareuch bondestånden samt eu stor minoritet inom adeln och presteståndet redan förut befunno sig i en så spänd ställning till vederbörande, som vid den sista. Det andra profvet bestod uti herr. v. H:s representationsförslag, hvilket, liksom för act med flit uppställa en motsats i principen till konstitutionsutskottets projekt, skulle gifva åt embetsmannahierarkien en afgörande öfvervigt i folkrepresentationen. Gå vi vidare bärifrån till enskilda förtroendebefattningar, så finne vi berr von Hartmansdorff här, t. ex. såsom chef för industriföreningen. Nu lärer det ej kunna nekas, att ingenting mera ligger i tidens anda, än en en sådan förening, och att en dylik, ändamålsenligt inrättad, skulle kunna utöfva den mest välgörande ipflytelse på slöjdernas utveckling i landet. Imedlertid är det en bekant sak, att alltifrån den tiden, då berr von Hartmansdorff emottog ordförandeskapet i denna förening, började den småningom aftyna och ledamöternes intresse derför att förlora sig, till dess den slutligen alldeles sotdött, i brist af deltagande ledamöter. Det blefve för vidlyftigt, ehuru det vore mycket lätt att nä: mare utveckla orsakerna härtill, som lågo uti den ensidiga riktning, föreningens verksamhet under hans ledning alltmer antog. Fattar. man nu allt detta tillsammans, så lärer det icke kunna jåäfvas, att man svårligen kan göra ett olyckligare val till chef och själ uti sidana frågor, der det är frågan om att skapa, leda och upprätthålla, än af herr von Hartmanedarff. ach att hans närvara snarare verkar