Aftonbladet – 15 november 1842, sida 2

(Ö mindre . bland de egentliga ultramonarkisterne, än bland en bop glachandskar inom cirkeln af la haute volee, hvilka åtminstone kunna säga efter hvad de få höra; och redan häruti ligger en viss tillräcklig anledniog att taga litet närmare i betraktände, hvart det skulle bära af med herr v. Hartmansdorff såsom konseljledamot. Derjemte, och utan att man behölver sätta i fråga, att ryktet ännu eger någon mera bestämd grund, har likväl erfarenheten visat, att man på ett visst båll är så fallen för att glömma vissa mindre angenäma frukter af det förflutna, att om valspråket verkligen skulle vara nu här, såsom i Frankrike då furst Polignac gjordes till förste minister af konung Carl X: point de concessions, (inga koncessioner), så torde afståndet också tilläfventyrs icke vara så serdelez långt ifrån den här ofvan omtalta tankan till verkställigheten, helst som ultrakotteriet icke har så utomordentligt många kandidater att välja på. Man -skall utan tvifvel nu, såsom förr, söka insinuera, att allt hvad Aftonbladet har att siga om herr v. Hartmansdorff, bärflyter från fiendskap och partiskhet, emedan det är bekant, att den mannens åsigter i ganska mycket icke äro våra. Man misstager sig likväl i en sidan förutsättning om våra motiver. Vi göre all rättvisa åt mannens här ofvan uppräknade berömvärda egenskaper, ordningssinne, flit, utbållighet och ett redigt framställningssätt. Vi tillerkärne honom således till och med i fullt mått flere egenskaper, som annars icke så ofta belöpa sig på en person ensam, nemligen allt det som fordras att vara en skicklig kamrerare, en ordentlig och flitig registrator och jemväl en duglig expeditionssekreterare tillsamman. Vi vilje gå än längre och medgifva, att han till och med må vara en ganska god chef för ett revisionskontor. Om derföre herr v. Hartmansdorffs ärelystnad och maktbegär icke sträckte sig längre än att innehafva och förblifva vid, hvad man kallar, en indrägtig syssla i ett serskildt fack, der nyssnämnda egenskaper framförallt erfordrades, så skulle hvem som helst och äfven vi kunna förblifva i det bästa förstånd med honom, och tro att han der skulle gagna. Men med något siådant nöjer sig icke en man, som från bänkarna på riddarhuset yttrar sig öfver alla möjliga äm nen med en ton af säkerhet och ett anspråk, såsom hade han i alla vetandets grenar druckit till bottnen af vishetens källa. Huru skulle väl en sådan i sin sjelfinbillning vara tillfredsställd med en så enkel verkningskrets som blotta embetsmannens? Det är ett helt annat kall, hvartill han sjelf anser sig utkorad, understödd uti denna villfarelse af hofpartiets lif liga puffningar, emedan detta parti tror sig kunna profitera till sin fördel af -chans energi och tilltagsenhet, men till bvilket kall han i sjelfva verket ty värr är komplett oduglig; och detta kall är statsmannens. Mången skall kanske häpna för ett så bestämdt omdöme och derut: finna ett bevis på den omnämnde fiendskapen: men det är ingalunda grundadt blott på en subjektiv öfvertygelse, utan på handlingar som ligga i dagen för hvar man. Att framhålla dessa bandlingar såsom ett litet motstycke till den uppstyltning, hvarmed icke så få personer, jus! i denna vefvan, äro sysselsatte att förse herr v Hartroansdorffs rykte såsom statsman och att vissa vederbörande icke alideles må glömma de! förflutna för det partiskrål, bvarmed devuemangets hurrabasar vilja upphöja denna sin koryfå. emedan de anse honom för en person, framöj andra lämplig, att köra framför sig, — detta är hvad vi verkligen anse i närvarande! stund angeläget, emedan, det må nu förhålla sig med ryktet om inträdet i konseljen huru som helst, så skall den fraktionen, som dingenting lärt och ingenting glömta af händelserna, och som fram: förallt icke vill göra några koncessioner: med ett ord, det kotteri, som har Sv. Biet till organ, alltid söka att frambafva Hr v. Hartmansdorfi och ställa bonom och hans ideer i spetsen fö! sakerna. Skälet hvarpå vi nu grunda det strävga omdöme, som här blifvit uttaladt, är ingalunda hvarken tvetydigt eller svårfattlist, och de är endast obegripligt att man icke tiliförene kom: mit på den tanken att framhålla detsamma. De är nemligen ingenting annat, än att Hr v. Hart. mansdorff bevisligen ännu aldrig haft befattning med någonting der frågan varit om att skapa leda, organisera, och der sålunda hans tillgöranden gått något mer än ett vanligt embetsmannabestyr, utan att han skämt bort och förderfva det som han haft under sin vård, eller åtmin stone dertill gjort allt, hvad ban för sin del möj ligen kunnat för att komma till ett sådant re. sultat, n. b. så vidt det berott af honom sjelf FREE