Aftonbladet – 15 november 1842, sida 2

röda, präktiga kjolen med den stora puffen och falhoianen? se, det är nog värdt att tänka pi! På samma säte i vagnen sitter ännu, utem kusken, de två madanimerne och lindebarnet, en förnumstig karl, han brukar stå vid dörren af Museo-Borbonico; ban förtjenar der några styfiver för hvarje käpp och paraply, ban förvarar åt de många utländningar, som dagligen komma att beskåda de präktiga statyer, bilder och antiqviteter, som blifvit uppgrifda; just nu har ban fått den tankan i kufvudet, att fremlingarne i gallerierna kunde liknas vid auktionärer, som gå och se sig om, för att få hvar pjes inskrifven i sin bok. Det är ju också en tanka! Utom kusken, de två madammerne, lindebarnet och den förnumstige karlen, sitter der ock, — ehuru det icke tyckes vara rum för flera, — ännu en, en ung gosse, med ett ansigte så brunt och vackert, så äkta neapolitanskt, — hvad kunde man icke i norden göra med hans ögon! han sitter alldeles icke bra, och har derföre lagt sin arm om den ena signorans hals, men signorap är något gammal, han ser också åt sidan, han tinker på Posolipo-gr ottan, forniidsvägen, som går genom berget under lunder och villor, Vär gen, som skulle höljas af evig natt, om icke lamporna brunno dernere. Nyss kom han derigenom. Vagnar rusade förbi; en flock getter. alla med klockor om halsen, bräkade derinne. Man. hade icke öronljud, och så red dertill på köpet en Engelsman i traf, man kunde blifva alldeles förbryllad, det blef också ett stackars qvinnobarn och sprang förfäradt i armarna på vår pilt, hon ville det platt icke, men hvzd gör man icke i förskräckelsen! Lampan sken