Aftonbladet – 14 november 1842, sida 2

RR ———— AN vid det blodet åter frustade ut från såret i bans ansigte. Manande hönom till tystnad, tog hon klädet från sin vackra hals och försökte att dermed hämma blodet. Under sina bemödanden att bistå honom, lutade hon sig så djupt ned, att hennes andedrägt, lik en sommarflägt smygande fram öfver vildmarkens Jljufva daggbeströdda blommor, svalkade hans feberheta panna; och då hon uppmärksamt beträktade, skiftningen i hans ansigtsdrag hörde hon honom hviska: Rou min dyraste, mitt lif, min brud, huru visste uu — j Hon hade endast tid att bålla framför hans ögon det bref han förlorat och som hon funnit i salen vid Langford; då en chaise ankom ochb med den en hop menniskor till den sjukes Bstånd. , -— — -— — — Longfords kyrkklockor ringde muntert den följande 4:sta M-j, och arbetsfolket, klädt i siva högtidskläder, stod i grupper rundt kring den gamla portiken af Langford Manor House; Framför dörren väntade en vagn, bespänd med fyra posthästar, i hvilken redan satt en fint klädd kammarjungfru. . De omgifvande höjderne, täckte af vårens smaragdfärg och beströdde med oräkneliga oxläggor, logo med nyfödd fröjd mot den miida blå firmlen; under det att Langford och dess skozor zenljödo af vilda: okonstlade melodier, dufvar, lärkan, staren, näktergalen och trasten tiflade med hvarandra om hvem som bäst -kunde sjurga skapelsens lof... O, huru leende var icke n2turen i denna stund!