Aftonbladet – 14 november 1842, sida 2

men derna utväg har på visst sätt gjorts omöjlig genom oförnufiet hos ett visst parti, att i tid och otid söka vända auktoriteten afetr stort namn sig till godo för sina partiändamål och sin intoleranta taktik. Så har t. ex. sSvenska Biet, alltid konseqvent försökt draga parti af Tegners sednare, nästan frenetiska, och af Franzn0s mera beskedliga versifierade predikningar mot den nya tidens idar och läror, och man skall kanbända icke ens från samma båll försumma -att äfven utbasuna den ifrågavarande nya lilla skriften af Franzån, såsom ett orakelspråk, hvarifrån intet vädjande är tillåtet. De få bladen äro egentligen riktade mot berr Ignell, den välkände författaren till en Kristlig Sedolära, den der efter åtskilliga tecken synes hafva förorsakat icke ringa rörelse inom kyrkan. Med nåzon egentlig kritik af herr Frarzå.s fråzor,, hvad sjelfva ämnet angår, vilja vi tör detta tillfälle så mycket mindre befatta oss, som ett dylikt svaromål i främsta rummet tillkommer herr Iznell sjelf, i händelse han annärs finner löna mödan lemna särskilda svar och förklarinsar åt hvar och en, hvilken i sitt bjertnupet ortodoxa föreställningssätt kan finna ett och annat att invända mot hvad den Ignellska boken framställer i fråga om vissa hufvudgrunder af vår troslära. Att den åldrige poeten tagit sig en så alarmerad anledning till att, såsom han sjelf kallar det, klämta för en ,rysligt tillämnad, eldsvåda, hvilken-skall vara upptäckt i berr Ignells neologiska räsonnemanger öfver nyssnämnda ämnen, tillhör hans egen subjektiva öfvertygelse, som påkallar aktning lika med hvar och en annans tro; men då författaren sjelf erkänner sig för gammal och svag att deltaga i eldsläckningen,, så synes han äfven för sin egen skull kunnat gerna uteblifva från klämtningen,; emedan gubbar, qvinnor och barn gerna afhålla sig från sådana allvarsamma äfventyr. Är det icke. också annars märkligt, att den, :om nyligen och sednast jemväl klämtade rörande sam-, ma eldsvåda, var ett fruntimmer, som enkom bade gifvit sig ut på djupet med samma frågor uvgefär på samma sätt, som nu den gamle biskosen? För öfrigt, om det skulle tillåtas oss att anmärka något i fråga om den argumentation, herr Franzn här framlagt, ville vi säga, att den barnsliga enfatd, hvilken alltid utgjort eit så vackert drag bos denne författare, här verkligen nästan uppnått en gräns, der det barnsliga och det enfaldiga icke egentligen längre är någon förtjenst, och att det dessutom icke längre synes vara i allmänhet stort bevändt med att till bemötande af filosofiska undersökningar och en vetenskaplig kritik utkasta endast och allenast bibelspråk, lösryckta ur allt sammanhang och af ålder utlagda i öfverensstämmelse med en förutfattad exklusiv åsigt. Hvad åter bet: :ffar den ifrågavarande ströskriften såsom konstnärlig komposition, nödgas vi erkänna, att det mycket förundrar oss, att ingen af dem, som önska att F. fortfar med sitt skrifvande och mihända egga honom dertill, gifvit honom det oförgripliga rådet att uti hithörande mål åtminstone skrifva prosa och icke eftersträfva en poetisk fason, hvilken endast tjenar till att väcka 3all:handa jemförelser mellan den poesi Frarz Michael Franzn gaf oss för snart femtio år sedan och: den ban ger oss i dag i sådan poesi, som till exempel följande: Men du bekänner ej den evigt födde, Biott den Maria bar. Nå, sög oss då, ; När bief Han Gud, Han som på korset dölde? Ty på Hens gudom tror du ju ändå. Förklara mig — så bad han sjelf på jorden, — O, fader! såsom jag, förrän verlden fonns, När dia stod klar. Tyd, hur du vill de orden. Af evighet den klarheten var hans. Hvad skapadt är, från stjercorna till gräsen, Guds vishet, godhet, härlighet beter. Men honom sjelf den ur hans eget väsen Ursprungne, synlig tvordne, återger. etc. ete. Eiler åter andra, såsom dessa: ... Nu — hvar få vi ej en klagan höra Om brott och laster, som allt högre gå? I alla tider, hvart vi ögat hvälfva, Omvexlar fint förderf med vild natur. Ack hvad eländighet inom oss sjelfva! Ve oss, om ej förlossning sker derur!v En opartisk skall göra oss den rättvisen att vi här ingalunda valt de svagaste bitarne i brochyren till prof, utan att der finnes icke så få, invid hvilka de citerade ega både klarhet, lyft ning, ädelhet och formskönhet. — Såsom supp!ement till hvad förut varit anfördt angående landshöfdingen i Blekinge, frih: Nanvwnnhbl aff. hataonda vid en esmmankamet mad