Aftonbladet – 14 november 1842, sida 2

Int HURSLVALUS UL ev YGL RUYHUILIVUGIeUT. BOKHANDELS-BULLETIN. rill författaren af Grunddragen till den kristliga sedeläran; frågor af Frans Michael Franzen. Stockholm på C. A. Bagges förlag. Det gör tvifvelsutan alltid ett visst sorgligt intryck när man ser ett föremål, hvad som helst, nvilket man omfattat med en viss tillgifvenhet, af en eller annan orsak täras af tidens tand och så förgängligheten till mötes; och detta gäller naturligtvis ännu mer om personer än döda ting, men om iogendera gäller det i så hög grad, som sär stundom en litterär storhet, den vi af gammalt varit vane att beundra och älska, på äldre dagar sjelf gör hvad cen kan för att förminska sitt rykte och fördunkla ett förut lysande anseende. Tyvärr synes likväl detta hota att inträffa med den ene efter den andre bland våra utmärktaste skalder. Icke nöjde med att hvila på sina lagrar och skörda frukterna af sin friska mannaålders vittra mödor, vilja dersa gamla män ännu tiil sidsta stunden vara med, som det heter, deltaga i de yngre kämparnes strider och lägga sitt ord i vågskålen, förglömmande dervid att hvarken deras sinneskraft har samma spänstighet som förr, eller deras stämma samma förmåga att göra sig gillande i det orediga gnyet af tidens många röster. Om detta eck å ena sidan kan vara ursäktligt af den grund, som genomgår hela menskligheten, att man vanligen sjelf sist märker när man blir gammal, så är det likväl att beklaga. Man måste derföre skatts dem trefaldt lyckliga, som under sådana förbållanden undgått att öjverlefva sig sjelfva, och vi vilja såsom ett exempel härpå endast nämna Wall:n, hvars sidsta slag på harpan och sidsta ord från talarstolen ännu buro hela uttrycket af ett oförsvagadtsnilie, en nästan ungdomskry sjilsverksambet, och hvars namn derför går till efterverlden med ogrumlad äras Hvad Franzån beträffar, så skulle han, i anseende till sin ålder, varit fullkomligt ursäktad om han icke mera påkallade sin sångmös verksamhet. .Sjelfva Tegner stod ännu belt nyss en verksam man så väl inom konsten, som i det allmänna lifvet, det var derför svårt att vänja sig vid den tankan, att han så plötsligen skulle helt och hållet afträda från skådebanan, och litteraturen trodde sig ännu icke böra uppgifva allt anspråk på honom. Ingen skulle väl deremot sedan åtskilliga år kunnat vara nog indiskret att uttrycka någon förundran, i fall den gamle patriarken Franzn en gång för alla tagit ett formligt farväl af så väl skaldekonst, som strängare vetenskap och politik. Publiken får icke missbruka en vördnadsvärd ålderdom, man får icke missunp2 den en hvila, som den så väl förtjenar och behöfver. Således, Franza hade utan tvifvel handlat både med full rätt oeh såsom det anståir en vis man, om han låtit några småsaker varit ogjorda, hvarmed han på sednaste tiden ökat massan af vår litteraturs många efemera alster. Den närvarande lilla ströskriften gör, som man måhända skall vara beredd på att finna, intet undantag från den nämnda kutegorien. Det är för kritiken en verkligen mindre angenäm befattning att behandla dylika produkter af författsre, bvilkas reputation det vore för vår litteraturhistorias skull önskligt att 1 det längsta kunna upprätthålla. Eoklaste utvägen skulle onekligen Vara: att icke låtsa om dem, NN