Aftonbladet – 12 november 1842, sida 2

sådana reformer, som kunde utestänga den höga börden från fideikommisset till statens emotumenter, eller af privilegiintressenas förenade motstånd. Lägg härtill den öfverväldigande massan af göromål; den förut nämnda Jångvariga ovanan vid deltagandet i statens angelägenheter och obekantskapen hos de mest patriotiskt sinnade om rätta sättet att organisera något annat i stället för de missförhållanden, man kände och önskade få afhjelpta; — en obekantskap, som än i dag synes fortfara på sjelfva samhällets höjder; — 0e2 man skall snarare förundra sig, att 4809 års riksdag kunde visa de resultater, som deraf erböllos, än att den icke kunde hinna hela det sökta målet, helst då sjelfva revolutionen icke var åtföljd af någon genomförd plan till samhällets ordnande, utan detta, man miste under de förhållanden som då förefunnos säga, lyckligtvis, 5fverlemnades handlöst åt de sammanträdande Ständerna. Slutligen bör det icke heller lemnas ur sigte, att en allmän farhåga ridde för förnye!sen af frihetstidens korruptions-skandaler, som bortskymde det annars myckna goda af denna tid, och att man, vilseledd af det devuerade skriket under de förflutna envåldsregeringarna, af fördom och missförstånd tillskref dessa skandaler konungens alltför ringa betydelse i rådet, men icke den verkliga orsaken, nemligen detta samma olyckliga representationssätt och saknaden af en verklig tryckfrihet. Denna farhåga och detta missförstånd var det. som födde af sig det ominösa uttrycket i 4 S:r Regeringsformen. Konungen skall aliena styra riket, på sätt denna Regeringsform föreskrifvera, hvilket sedermera för hela det uttrarojalistiska partiet blifvit en lösen mot allt hvad grundlagarna och deras motiver i öfrigt gifva vid handen om den statsrittiiga betydelsen af vårt regeringssätt i afseende på Konungens och Råidgifvarnes förhållande inbördes och till nationen. Vi hafva kanske varit något vidlyftige i denva afvikelse inpå 1809 års riksdags historia; men det har varit nödvändigt för att ådagalägga, å ena sidan att ifrån början en allvarlig alsigt fann: hos de då sammanträdande Ständerna att åstadkomma reformer äfven i det inre af samhällets väsende, och å den andra, att orsaken hvarföre det den gången stadnade vid blott den goda viljan och önskningarna, låg i den nyväckta patriotismens vanmakt att mer än för ett ögonblick göra sig gällande inem den fyrdelade ståndsförfattningen eller att med blotta grundsatsernas vapen kunna till försvar för individens rättigheter länge bjuda spetsen åt kastoch privilegiiintressenas förenade styrka. Besinnar man nu väl denna sakernas ståndpunkt och att hela det sociala och administrativa samhällsskicket vid Revolutionsriksdagen, af de anledningar vi omnämnt, måste lemnas i det närmaste ovidrördt i brådskan att ordna det politiska förhållandet imellan båda statsmakterna, men att likväl Ständerna i flera vigtiga hänseenden uttryckte allmänna tänkesättets önskningar och behof i afseende på ett mera tidsenligt ordnande af privaträtt och mnäringsförhållsnden, så har man äfven i och med detsamma regeringens position gifven. Öfverbufvud är det en sorglig, men derföre icke mindre viss erfarenhet, som vi skulie vilja kalla historien em samhällenas arfsynd, att egennyttan hos de starkare och mäktigare klasserna ipereukr;aarig vagerhtet AR Fevar FÅR vunna fördelar och söka tillskansa sig nya på det allmännas bekostnad och att dessa klassers rofgirighet och omättlighet vanligen tilltager i samma mån som de finna framgång åt sina föregående anspråk. Den stora massan, ehuru till antalet den vida talrikaste, blir dervid alltid den, på hvars bekostnad förmåner och privileBier meddelas de mäktigare klasserna, än uti undantag och friheter från allmänna skyldigheter utgörande, än uti dem stora mängdens uteslutande från vissa fördelar, eller uti hårda servitutlagar som nedtrycka arbetslönerna, än uti förbud och monopolier i näringarne, hvarigenom konsumenterna måste betala sina förnödenheter dyrare. Det finnes icke mer är tvenne dammar emot denna ständigt hotande inkräktning af intressena på det helas rättigheter. Den ena är sannirgens och upplysningns kraft, framträdande geDom tryckfriheten och åsyftande att verka till en opinionsmakt som kan förmå intressena att blygas öfver allt för oförskämda anspråk och derigenom hålla dem inom skrankorna. Den andra är regeringens makt, hvilken borde vara till, egentligen för att hålla en jemnvigt mellan det helal. och att skydda den svagare mot den starkare. Det behöfves icke mycken skarpsinnighet för ait inse, att om den politiska fribaten i ett land, enn — TT TETEERIEGAEENNNAN NN Rrr NRA