Aftonbladet – 12 november 1842, sida 1

kuggrik och enslig stig och snart fick en grot-c a i sigte. Här, hvilarde sig från den solhetas ärden, fann han sin värd, sir John Heatherieid och dennes tvenne döttrar. Välkommen, Charles! — bundra gånger välkommer,, ropade gentlemannea på sitt vanliga bjertiiga sätt — huru lefver verlden med dig? Eter dina många fatiguer i staden tycker jag du verligen kan behöfva liten hvila. Här äro !! vin, fortfor han, alde!es som förr, utom det att: jag mistat gamla Hinderson, skogvaktaren, ochl! min bästa vindthund, som vann bägaren under täflingen i fjol vid Deptford. Flera vänner, som: vi vänta, och jagtens nöjen skola krydda vårt vin. Adjö, så länge, till middagen. Mina flickor skoa göra dig il: op. medan jag talar med min inspektor.; Med dessa ord aflögsnade sig den väivillige sir John, lemnande åt vår hjelte att, bäst han kurde, inleda ett samtal!, uti hvilket han på förband föresatt sig att finna nöje, likasom han beslutat att njuta en angenäm stund i det älskvärda sällskap, som erbjöds honom. För att så mycket bättre kunna göra detta, band Charles sia höst vid stammen af ett träd bakom grottan, och satte sig derefter mellan sina väninnor. Nip, sade ban, vändande sig ull Emma Heatherfield, säg mig allt om det Jjufva, trefliga gröna Jandet; hur hafven j mått? hvad gjort? hvilka bafven j råkat? hafven j några vänner eller bekanta hos er? Jag afskyr London, fy I— sjelfva namnet är rökigt Sedan de första frågorna blifvit utredda, ror pade de båda flickorna, till svar på den sista: Oh, Charles! vi hafva en så söt kamrat att preIsentera för dig, en så god vän till oss, Så VeCIker, så —x Stopp! ropade Charie:, albrytande dem, plå ,mig gissa hvad det är för slag. Det! skrattade flickorna. i Ja, jag vet, fortfor han, utan att ge akt p Ar