Aftonbladet – 11 november 1842, sida 2

sÄr hon i Stockholm ännu? frågade löjtnanten högt förundrad. uJa visst; saken är den, att flickan är en rar och galant flicka,, yttrade herr Martinius; men så fick hon en åkomma i ryggen och kroknade, så att jag fick Jof att skicka henne dit upp; men hon fär vara likadan. aJaså; det är således icke er dotter, som är med er? Ha ha hal! nej, visserligen icken, svarade herr Martinius, a Tillåt mig fråga, hvem det kan vara?, frigade löjtnanten. aJa, den som det vissten, svarade herr Martinius; men jag vet ej ett ord om henne. Men m är ja i hennes sällskap,, yttrade löjtnanten, som bittert ångrade champagnebuteljev. aJa visst, ja visst är hon deto, sade mannen, aeller, rättare, jag är i hennes sällskap. Saken är helt enkelt den, ait min vagn nära nästa gästgifvsregård gick sönder, så att jag ej kunde komma fort med honom; när jag som bäst gick der och brummade och svor öfver dröjsmålet och smeden och de nygrusade vägarne; ty förbanna mig! Jaga de icke vägarne här i länet med klappersten — nå vidare, då jag som bäst gick der och svor, kom den der damen åkande dit, och då hon fick böra mitt bekymmer, erbjöd hon mig en plats i sin Vagn, hvilket jag antog, förstår herr löjtnanten ? cOch ni vet.ej hennes namn?, frågade denne, nästan förargad på sin nye vän. Nej, visserligen icke. Den sköna damen satt hela tiden och läste i. en fransk bok — jag kunde icke störa henne i läsningen; det skulle