Aftonbladet – 10 november 1842, sida 2

rerna, tjena de deremot endast att splittra uppmärksamheten, och följden deraf, till ex. i ett drama, är att man, såsom i närvarande stycke, erhåller ett slags mera allmänt historiskt eller antiqvariskt repetitorium, i stället för en viss enskild tragisk episod. De betydliga förkortninger, herr Lindeberg gjori vid Agnen, hafva ipke fullkomligt förmått borttaga denna dess föreläsningsmessiga egenskap, och man vinner här visserligen mera upplyssing om tidens blotanden, signerier, vidskepelser o. m. d., än man speciellt och poetiskt intresseras af konung Agnes och hans drottnings romaneska öde. Alt herr Lindeberg valt detta stycke till inaugurationspjes vid öppnandet af sin teater, anse vi imedlertid försvara sig af flera skäl. Först och främst är detta drama nationellt och af en poet, som, hvad man än må säga -om hans författareskap i enskilda fall och hänseenden, likväl alltid förtjenar räknas till vår Parnass prydnader, — och herr Lindeberg, hvilken en gång för alla förk arat sig ämna sin teater till en tillflyktsort för den inhemska dramatiska konsten, hade såledas en förbindelse att debutera med något större arbete af inhemsk havd. Derjemte är stycket både af en lokal apropos och på sätt och vis ett praktspektakel, genom hvilken sedaare egenskap det framför många andra var lämpligt för ett tillfälle som detta, då det naturligtvis gällde at visa sig litet en galan. Agnes roll utföres af hr Isberg. Författaren har icke gifvit detta majestät synnerligt annat att göra än att hålla tal, och man måste medgifva, att detta aldrig är rätt förmånligt för en skådespelare, i friga om ati intressera och att underhålla åskådarnes uppmärksamhet. Herr I. upprätthåller imedlertid sin roll skäligen bra, hans sätt att föra sig är jemnt och försvarligt, och hans deklamation i allmänhet äfvenså, ehuru den på vissa ställen, såsom till exempel, der konunger förvandlar sig till älskare och vänder sig till den sköna Skjalf med de ljufvaste kärleksord, skulle behöfva litet mera modulatioa och mjukhet. Den som har nog galanteri, att egna en flicka så smickrande epiteter, som Agne gör, vet väl också gerna utväg för att uttala dem med en vederbörlig portion värma och känslofulihet. Han behöfver icke derföre precist falla in i någon egentlig sentimentaltet. Skjalf spelas af fru Ziilgren. Denna skådespelerska har utan tvifvel ressurser, hvilka böra kunna utvecklas till någonting rätt aktningsvärdt, om också icke till något fullkomligt konstnärsskap af aldra första ordningen. Hon har tyckts oss bevisa detta särdeles i några af de sista sceperna, der hon, såsom den af hämnd drifna kenungadottren, låter hjertats känslor rasa ut och den undertryckta naturen taga ut sin rätt. Hon har här ingen gång förfelat att göra inttyck på åskådaren. Hr Stjernström är en passande Loge. Den starka färg, han i tragedien vet att gifva sitt spel, är fullkomligt på sitt ställe hos den finska konungasonen, hvilken, till följe af en olycklig ed, nödgas qväfva sin vilda smärta inom sin barm och lefva som en tolererad främling vid sjelfva den korungs hof, hvilken mördat hans fader och slägt. Hr Anderson, som fått Alariks parti på sin lott, är en ung man, ännu; som det tyckes, helt oförraren på tiljorna, men uppenbarligen med mycken ansats, om man får nyttja detta ord, för det patetiska elementet i tragedien. Vitvifla alldeles icke på att br A. verkligen skall kunna blifva en användbar, måhända till och med god tragisk skådespelare; men det blir honom dertill af nöden, att i tid veta lägga band på sig; han äger sig icke ännu, han öfverväldigas af sina subjektiva föreställningar om hvad som bör göra effekt och taga sig eklatant ut, och han råkar derunder allt för ofta hoppa öfver målet; såväl hans deklamation, som hans aktion är, så till sägandes, för mycket kolorerad, det är för mycket bjert, skärande, skrikande deri. Det är konstnärens uppgift, att äfven der starka förger måste användas, veta bibehålla en viss harmoni i det hela, en viss allmän 1omogen karakter, som förenar allt enskildt till ett sannt estetiskt uttryck. Hr A. skall vid egen uppmärksamhet finna, att man alldeles icke behöfver så många olika tvära brytningar i rösten, för att gifva, det deklamatoriska föredraget lif och nyansering, likasom ait ett sparsammare begagnande af armarnas och händernas förhäfvelse och af kroppens brusquerade framoch tillbakaflyttnivgar, ger det plastiska utaf aktionen en vida ädlare karakter. ? De öfriga i pjesen uppirädande ådraga sig mindre en särskild uppmärksamhet, men man torde kunna säga, att de hvar på sin plats förtjena uppteuntraän. En herr Seelig, hvilken spelar en