Aftonbladet – 5 november 1842, sida 2

och öfverhöljda af de illa påbundna flyttszkerna. Ett tungt skip hade krossat Bomans hulvud. Gumman, som afbrutit benet, skrek med full hals, mes ifrån honom hördes intet ljud. Han var likväl ej död, utan a2ffördes sanslös till lazarettet. Gumman gjorde stora gester, och ville ha flyttsakerna i säkerhet, hvsrföre en barmhertig timmerman lade dessa tillbaka på kärran och förde dem till den lilla gården, hvarirån de hade kommit. on Boman vaknade ej ifrån sin svimning, förr än i sjukhuset på Kungsholmen, då läkaren förband det ohjelpligt krossade hufvudet. Hen talade dock ej mera och vid midnmatten tillslötos han ögon för alltid. Johanna kunde ej begripa hvad som uppehöll Boman och gumman. Sedan hon ända till skymningen väntat på dem, tog hon det beslutet att återvända, för att se hvad som stod på. Det började nu att falla snö i stora flockar. Johanna var tunnklädd och med trasiga skodon, hon giek fert, nästan sprang, men frös ändå. Hon hade nästan ingenting förtärt på hela dagen. Den mat honm haft, hade han lemnat till barnen, samt Boman och gumman. Hon darrade af hunger och trötthet. Det är ej liten väg ifrån Skinnarviken till Tyskbagarbergen, Klockan var öfver nio, då Johanna, stel af köld och alldeles uppgifven af trötthet, ankom till sin fordna bostad. Portluckan stod öppen och på gården såg hon, midt utanför förstugudörren, den påpackade kärran. De äro väl ej så långt borta tänkte Johanna, och steg in i det tomma rummet. Här var all borttaget. Några eldglöder flämtade i spiseln, liksom ett farväl ifrån den fordom så trefliga härden. Annu en gång, för sista gången, vill jag vär ma mig här,, sade Jobanna. Hon blåste på elden och kände med förnöjelse några bortglömda vedträd bakom spiseln; deraf gjorde hon en god brasa. Med en behaglig känsla höll hon deröf