Aftonbladet – 5 november 1842, sida 2

litiska doktrinerna, och serdeles när dessa räsonnemanger angå vår Regerings sammansättning och väsende; emedan, under det breda och sjelfbehagliga ordflöde, som dervid vanligen vankas, gumman merendels alltid fäller något ord bredvid munnen, som kon sjelf ej så noga märker, men som det kam vara kuriöst nog att taga vara på, såsom ett uttryck antingen af hennes egna eller några andras innersta tankar, hvilka imedlertid icke ifrån början varit så precist ämnade för publiciteten. Ett sådant räsonnemarg förekommer älven i denna dagens Minerva, uti en liten artikel, hvari hon företagit sig att närmare förklara ett a! oss förut vidröråt yttrande, deri hon råkat fälla det uttrycket, som är fullkomligt entigt med vår och i allmänhet med oppositionen: åsigter, att Konungens Rådgifvare icke må äga rätt att undskylla sig med Konungens befallning, när något olämpligt eller rättsvidrigt re geringsbeslut emanerar. Detta var påtagligen alt rycka för långt utom linien, och det är nu, för att betäcka reträtten inom de gamla absolutistiska förskansningarna, som gumman gör åtskilliga diversioner både åt högra och venstra sidan. Hvad vi deraf hafve att märka för dagen, är i korthet följande: Det är, menar Minerva, vicke ringaste tvifvel om, att Kenungen hyser all önsklig benägenhet för, att vc — flika tanka med sina sjelfvalda rådgifvare; det visar sig dessutom tillräckligt af de fAera regeringsbeslut i sednare tider, förmede!st hvilka Konungen bortskänkt än en, än en annan herrlighet eller maktfullkomlighet, tillhörande den krona han bär, och om hvilka det måste förutsättas, att de icke hade blifvit bortgifna, så framt nicke Konungen hade förutsatt, antingen att rådngifvarne på goda skäl ansett tiden vara inne att, för högre ändamåls vinnande, göra slika eftergifter, eller ock att inga presenter voro i fråga, efter rådgifvarne icke deruppå fästat uppmärksamheten. Häraf följer oek alltid — slutar hon vidare — så mycket att Kouupgen ogerna är af annan mening, än sina konstitutionella rådgifvares, och att, då sådant det oaktadt någongång inträffar, synnerligen ovanliga skäl dertill måste vara för handen., Man kan, slutar hon vidare, sicke gerna önska sig något bättre än ett sådant förhållande; och allt hvad i sammanbang dermed kan i önskvingsväg återstå, är allenast det, att rådgifvarne, utöfver den välmening, som man alltid är skyldig att hos dem förutsätta, måtte förena en viss sammanlagd myckenhet af positiva kunskaper och förstånd, erfarenhet och — om vi så få uttrycka oss — händighet (habilitet), för att reda trasslet i sakerna, Irrgångarne mellan rättsförhållandet och intressena, samt skilnaden emellan opinioner och hugskott. Vore detta ett förhållande, hvarom visshet vore vunnen, så kunde naturligtvis både Konungen och nationen med trygghet förtro sina öden åt en sådan rådgifvarepersonal, och en fullkomlig öfverensstämmelse mellan Konungen och den vore då på en gång lika förklarlig och välgörande. Skulle åter sig händelsevis så åtbära, att någon uppsättning af Kongliga rådgifvare här i landet — t. ex. den, åt hvilken dem fria prässen vill vindicera egenskapen af medregenters — vore helt smått utrustad med det slags kunskaper, som deras kall oeftergifligen kräfver; att desse rådgifvare läto det ena af Kronans prerogativer efter det andra bortskänkas, utan att deruppå fästa Konungens uppmärksamhet; att de, för att smickra dagens rådande föreställningssått, eller för att göra sig, hvad de ändå icke kunna blifva, populära, rådde till eftergift för fordringar, i samma grad högljudda som de äro orättmätiga, eller till efterskänkande af Kronans rätt emot enskilta och deraf följande vådliga prejudikater, m. m., så vore det visst icke att undra på, om Konungen sökte ett korrektiv häremot uti sitt eget omdöme; men som i alla fall detta omdöme, för att träffa rätt, icke kan umbära de faktiska och juridiska upplysningarne, så vore det väl ändå bäst, om Konungen, ju förr desto hellre, skaffade sig andra rådgifvare, som förmådde att tillhandagå med sådana upplysningar, skulle än den följd derutaf uppkomma, att den friap prässen icke hölle de nya rådgifvarne ryggen frin. utan gåfve sig åter ut på djupet med att blifva oppositionspräss, helst om den icke mer finge förtroende af regeringsbesluten, innan dessa hunnit att blifva expedierade.v Låtom oss nu se på detta litet närmare. Iagenting kan naturligtvis vara följdklarare, än att om Konungen, såsom vi äfven vilja antaga, har en benägenhet att rätta sig efter sina Rådgifvare, men det brister dessa omdöme och skicklighet, så äro de ej lämplige för sin plats och böra ombytas. Således har Minerva häri obestridligen rätt. Men en annan fråga är, huruvida det ändå i Minervas position varit rätt habilt att upptaga denna diskussion. Det är nemligen, å andra sidan, lika obestridligt, att just nyssnämnda förntsättning måste väcka tvenne andra spörjsmål. Det första är följande: hvilken har väl valt och tillsatt dessa rådgifvare? Månne det är oppositionen eller Konungen? Ar det Konungen, som ojort det af sitt ezet fria val, så måtte det väl