Aftonbladet – 5 november 1842, sida 1

var 6 år gammel: avi bafva ingenting fått af pappa, ty om mamma icke lånt på sin kappa. bade hvarken pappa eller vi fått middag. Aldeles rasande rusade nu Boman upp, tog en på bordet liggande knif, nappade gossen i håret och under de rysligaste eder drog honom till sig. Den förskräckta Johanna kastade i full förtviflan det vid bröstet lig ande barnet ifrån sig, och som en lejoninna rusar hon i det häftigaste ra seri öfver mannen och med hugg öch slag un: der skrik och gråt rycker ifrån honom knifver och barnet. Boman slåss och flämtar af ilska: svordomar och birnskrik höras, bord och stola: omkullkastas: barnen skuffas och trampas. Gran: narna, som hört oväsendet, inrusa och börja stifta fred, och grannqvinnorna utropa: hvem kan undra på, alt mannen ej trifs hemma och ati ban tar sig en tår, hon är ju en riktig djefvul: bon höll ju en knif i högsta bugg när vi kom mo in och med ögonen lågande af ilska! Jo m ser man hura rar Johanna är, som vira mär säga är så from och så tålsam. — Jo men, svarade en annan madam, ni mins väl när gub ben Hörnsten dog? det gick rasande fort de! Man kan tänka hvad man vill om det dödsfallet, det taltes mycket om det; men tiga harintet ondt gjort. Johanna var ifrån denna dag ej mera der samma. Det vir liksom något brännbart imn: tärde hennes hjerta. Hvarje gång hon såg sir m n öfverlastad, tyckte hon sin blod sjuda a ilska och förakt emot den olycklige. Sällan visade hon honom någon välvilja — och skedd: Jet, måste hon tvinga sig dertill, eller skedde let af fruktan eller samvetsqval. Med störst: svårighet kunde hon lifoära de stackars barnec och sig. Så länge Boman hade något att uttasa hos skomakaren för gårdshandeln, felades honom ngenting, dessutom sedan nu krögarn bliv iqviderad, hade ban hos bonom ny kredit. De: som mycket försvårade Johannas belägenhet,