någonsin passionen kan vara naturlig. Fransyska språket är ett språk för konversationen, för det smekande öfvertalandet. Tyska språket, så friti och skönt det tillströmmar skalderna, är dock alltför abstrakt för det vanliga bruket, det säger ingenting rent ut, det nyttjar så minga omskrifningar, det är alltför mycket kurialspråk, för att helt och hållet vara talarens språk. Det är på samma sätt, som med vår historiska stil. J skullen — svarade Thiers — hafva både en historisk stil och ett språk för vältaligheten, om Tyskland hade att undfägna sig af fullkomligt fria institutioner. Endast der kan man tala väl, der man kan tala fritt. Blott der kan mar hafva en historisk stil, der man kan göra historia. Eoadast den lärde kan förtri: ffl:gt samla det historiska materialet; pröva, serskilja, framställs, det kan blott den lärde, som tillika är stalsman. Macbiavell, du Thou voro statsmän, derföre hade de också en historisk stil, aTill bevis för edert påstående, anrmärkte jag, anför jag här en tysk historiker, som alldramest bland alla våra hi storiska författare närmar sig iden af en historisk stil, Justus Möser. Också var Möser, så lokal äfven hans verksarshet var, likväl på sitt inhemska gebiet, det fordna riksfria Osnabiöck, en statsman. Vi skola få fria statsformer, di vi förut hunnit förbi den rent natiozella frågan för ögonblicket.s Thiers teg. Vi hade kommit til det såret, som måste smärta honem. Vi närmade oss der Achilles-hälen, i hvilken han blifvit träffad, di följderna af juli-traktaten kallade alla folk under vapen, och han, den vågsamme, måste stanna bakom sina hotelser cch löften. Ni var för kort i Tyskland.. aJag ville blott bese slagtfälten., En paus följde, af djup betydelse. Jag stod framför den man, som ännu för 9:2 år sedan bragt alla folk i rörelse, som vigat att för första gången uttala de hos Fransmännen siumrande planer, de djupast fördolda tankarna af smäria och hämnd, hämnd för 48435, hämnd för Moskau, Leipzig och Waterloo. Det är Napoleos, som slumrar i Thiers innersta. Jag såg det på hans miner, att askan från St. Helena icke år bisatt i invalidhötellet, utan i hans bjerta, och så yttrade jag helt öppenhjertigt: Hvad vi Tyskar icke sjelfve kunde gifva oss, hvad som var omöjligt för våra furstar, för våra kamrar: att åstadkomma en större politisk enhet. det har ni gifvit oss. Det var följden af eder europeiska politik.s Jag skulle irra mig, om jag tydde den blick, Thiers efter denna armärkring fistade på mig, annorlunda, än till heder för hans bjerta. Huru lätt denne talangfulle mannens blod än må flyta, huru ssnnt det än må vara, att ban i tankens alivar står efter Guizot, i känslans djup efter Lamartine, så fästade ban på mig en nästan bedjande, nästan lidande och smärtsam mice. I denna mine låg den tankan uttalad: sådant är verldens öde, sådan nödvändigheten för en tillvaro, bunden, såsom den menskliga, vid lagar, från hvilka vår bättre öfvertygelse, vårt bjerta så gerna ville befria sig! Thiers har egna ögonblick. Vanligen talar ban, ibland låter han andra tala. Dessemellan liksom tänker han högt. Han tiger, alla hans miner talaa Man ser honom tänka. Hela hans förstånds urverk är uppdraget: ett sardoniskt leende sväfvar på hans läppar; någonting ligger honom på tungan, som han är i begrepp att uttala och ännu förtiger, emedan det icke är färdigt. Dessa ögonblick, då han tiger, äro ibland vältaligare, än då ban talar. Thiers sätt att utveckla ett ämne, är naift, qvickt och fantasirikt. Han ut: talar icke tankar, som redan äro färdiga, utan hörer till de dialektikerne, som bilda sina tankar högt. Den blomstrande, lifliga framställningen kommer af hans åskådning. Han talar helt och hållet intuitift Han förkroppsligar för sig sina begrepp, ban är lika stark i det konkreta, som Guizot är i det abstrakta. Samtalet föll åter på Tyskland. Jag fann ati: Thiers endast kände det efter fransyska förutsättningar. Han talade om Tyskland ungefär så, som Journal du Commerce, herr Mauguins tidning, skulle skrifva derom. Uader sin resa ville han hafva kommit till följande resuliat i afseende på Preussen. voJag fann i Östorrike mycken god provinsförvaltning. Wienarne äro glada och murtra, de tala öfver politik, utan att dertill hafva något behof. I Dresden är man ganska nöjd med regeringen. 1 Preussen fann jag allt annorlunda, än i det öfriga Tyskland. I Berlin herrskar en politisk bildning, som icke träffas ! Paris. Det är för mig obegripligt, huru man kan tänka så klart och handla så osäkert. Huru fris åsigter hörde jag icke yttras i Berlin! Börsen, adeln, de lärde, alla hafva ett bestämd: konstitutionelt mål i sigte, hvars förverkligande visserligen i Preussen är utomordentligt svårt,