Aftonbladet – 3 november 1842, sida 3

barnen, då ni under sommaren om söndagarn belsa på mig, att sitta en stund på det grön taket af min hvilokammare. Gubben utvisad nu med sitt spanska rör en liten täck grön kulle beskuggad af en lind. Ett par stora tårar rut lade från Johannas vackra ögon, och gubbe syntes vara ovanligt högtidligt stämd. De hjert iga blickar de gåfvo hvarandra, tycktes utvisc deras fullkomliga cfvertygelse, att sedan en a dem bortgått, återstod ingen sällhet mera fö den, qvarblifvande. På eftermiddagen var de berrligaste väder. Johanna bade ej på hela som maren haft tillfälle göra någon spatsergång; ho: beslöt derföre, att i dag göra det, på det at barnen äfven skulle få andas litet frisk luft och tuma om i gröngräset. Hörnsten gillade full komligt detta beslut — men kände sig, sedan har itit middag, alltför matt och sömnig, för at! vilja följa med. Johanna begaf sig således med harnen till Djurgården; men vare sig af de ipprörande samtalet, hennes man höll på kyrkogården, eller om menniskan verkligen har a: ningar af sina vigtigaset händelser i lifvet, kanske ock af båda dessa orsaker, Johanna kärde ig alls icke som vanligt uppfriskad af natu ens skönhet. Med beklämdt bröst stirrade 103 på de intagande taflor, hvilka, utbredda för rennes åsyn, prunkade af den vackraste natur ipphöjd af konst och rikedom. Alla dessa täca villor, dessa intagande terrasser, somm vwia oss Djurgården så förtjusande, som de mäkige kunnat tillskapa den; för alla dessa her:igheter var Johanna kall och blind. Mekaviskt skred hon vägen framåt, log blott någon ång, då de små visade på de sköna blommor