Aftonbladet – 3 november 1842, sida 3

bennes efterträderskor att spricka af afand, och att dertill gifva täflan med henne förlorad, af misströstan att lyckas. Då hen på detta sätt, med obeskriflig godlyntbet och beheg 1 sitt sätt, roat oss em stund, lemnade hon sie plats vid instru:aentet och j8ad sin dotter intaga den. Madame de V— hade en verkligen förtjusande röst, men hon tyckes bebandla den likasom en ieksak, som är henne likgiltig; hon sjöng åtskilliga små franska ballader för oss, såsom ballader aldrig sjungits förr. — — — Mademe Catalanis äldste son, som tyckes älska henne, såsom em sådan moder förtjenar att vara älskad, bor tillsammans med henne, såsom hennes affärsman, kennes vän och käraste sällskep; madame de V— tycktes äfven vara domiciliee med sin förträffliga moder. — — — Den yngsta sonen, som äfven siges vara mycket aktningsvärd, är anställd i armeen och ligger i garnison. Madame Catalanis boning är utmärkt vacker; det är ett stort landtbus, som innehåller flera praktfulla rum, och ligger, liksom alla andra Florentinska villor, på ett mycket vackert ställe, hvarifrån man her en ganska vidsträckt utsigt öfver de närgränsande Apenninernas dalar och de glada vilor, som äro strödda bland dem. Denna lugna boning är i sanning ganska skön, och ett sådant hem behagar inbillningen lika mycket, som hvilostället för en, som levat ett gladt och förnämt lif, såvida bjertat och själen äro så helt och hållet oskadade derigenom, att man mera kan blicka tillbaka derpå med oskyldig triumf, än med saknad. — RIKA MANNEN FRÅN ÖSTINDIRN. Till Paris väntades från London en notabel Hindu, på genomresam till Marseille, hvarifrån han ämnade begifva sig tillbaka till sitt fädernesland. Denne Hindu hade i London verit ett af dagens lejon, och heter Babou Dwarkanauth-Tagore. Hens rikedomar skola vara ofantliga, och han gör af dem det ädiaste bruk. Redan för många år sedan kar han bland sina landsmän infört Europeiska inrättningar, och Ostindien kar honom att tacka för en mängd nyttiga anstalter, t. ex. Indiska läroverket i Calcutta, sällskapet för klassiska skrifter, medicinska skolan m. fi. Dessutom har Dwarkanauth grundat flere handelshus i Ostindien, i China, på Mauritius och i London. I England har han blifvit emottagen och bemött på det mest utmärkta sätt. Staden Edinburgh har gifvit honom borgare-rätt; han har haft en privat audiens hos Drottningen o. s. v. Öfver Inez återvänder han till Calcutta. — EN BAL VID RYSKA HOFVET. Journal de Frankfort innehåller följande detaljer, af ett ögonpvittne, om en hofbal i St. Petersburg: pStraxt efter sedsn jag blifvit presenterad för kejsaren och kejsarinnan af Ryssland, hade jag den ären vara närvarande vid en präktig bal, der hofvet visade sig i all sin glans. Vid dylika tillfällen får ingen inställa sig utan i uniform, och mängden af de olika crägterna ger en lysande karakter åt det bela. Föreställ eder jettelika rum, upplysta af tusentals vaxljus, en samling af mer än 4500 personer, fruntimmer af utmärkt skönhet, och hvilkas utsökta klädsel ännu mera förhöjer deras bebag, och ni skall nästan tro eder vara på en förtrollad scen. Kejsaren öppnar baten med en polonäs, och danser först med kejsarirnan, sedermera med prinsessorna af kejserliga familjen, och till slut med damerna af den förnämsta adeln eller med de vackraste. Vid Ryska hofvet har skönheten tillträde och bringar bördens rätt i glömska. Kejsarinnan samlar gerna emkring sig de vackraste ansigten, och det är alldeles icke sällsynt att se döttrar af embetsmän utan högre rang eller förmögenhet blifva hoffröknar hos henne just för deras skönhets skull. Då kejsaren dansat ett visst antal polonäser, börjar man dansa fransyska kadriljer och mszurker, hvarpå följa kotiljonger. Kejsaripnan dansade fordom mycket gerns, och dansade mästerligt; men numera ser mean henne sällan mera än figurera i en kadrilj, eller göra ett par slag i en vals. Kl. 492 begaf man sig till marmorsalen, och kejserliga familjen tog sina platser vid ett serskildt bord; gästerna placerade sig kring andra bord, som vero ställda i grupper kring det kojserliga. MKejsaven sjelf superade i vinterträdgården, och hade endast några få utvalda vid sitt bord. Denna vinterrädgård, full af palmer och herrliga orangeträd, bildar en för:jusande kontrast till matsalen, lysande af sina många vaxljus. Halfdagern i vintertradgården, de småfoglar, som skrämda af buliret då och då lä;o höra ett och annat ljud, ångan från blomstren, — allt syntes mig liksom ett trolislott. Min granne vid bordet, som var en liten, mycket spirituell och srtig man, smålog åt den hänryekning, hvari dessa under försatte mig. Bordet dignade under silfverkärl; midt framför mig stod en vas, så stor, att den skulle kupnat rymma en menniska. Jag erfor af min granne, att denna präktiga silfverservis förskref sig från kejsarinnan Eiisabeths tid, och att den för .venne år sedan upptäcktes i marmorpalatset, der jen fanns inpackad i lårar. Supgen, som bestod af varm mat, serverades af en mångd lakejer och någa morianer, hvilka utmärkte sig för sina besynneriga och originella drägter.