Aftonbladet – 3 november 1842, sida 2

—se———Lms48 — — — lickorna sprungit, ty den förarglige herr Pfiffig var ständigt i hälarne på dem, och Johanna kunde ej fördraga honom. Om några minuter var stugan stängd, och mor och dotter i sin vanliga verksamhet. Den stackars Johannas första sorg blef nu en kärlekssorg. Redan samma afton berättade modren henne, det den välkände och välmående Hörnsten infunnit sig der som Johannas friare. Vid första underrättelsen om detta besök skrattade den muntra flickan rätt hjertligt åt den gamle friarns besynnerliga tilltag; men då modren höjde sitt varnande pekfinger och bad henne besinna, det hon ej mera vore något barn och att hennes framtida lycka vore mera försäkrad genom äktenskapet med denne nyktre, godbjertade gamle man, än med en ung, lättsinnig sälle som kanske aldrig skulle trifvas hemma, utan ständigt spela och dricka, och 6j bry sig om hustru och hu:håll, samt anförde flera exempel af deras bekanta, hvilkas männer, ehuru unga, arbetade föga, och efter hemkomsten från krogen, der de tillbringat dagen, grälade på hustru och barn, som hungriga väntat dem till sent på afton; jemförde detta med. hennes blifvande sammanlefnad med den hushålisaktige och välbebållne Hörnsten: då började flickan något allvarsamt tänka på saker och, till mor Carins stora ägnad, lofvade hennes lydiga och snälla Johannap att ta sig ett par dagar att fundera på saken. Morgonen derpå var det Johannas tur a! bära mjölken till den gamle friaren. Med klappande bjerta öppnade hon dörren och inträdde samt upphällde mjölken med darrande hän