Aftonbladet – 3 november 1842, sida 2

ar, i anledning af berättelsen om berr landsöfdingens i Jönköpings län grasserande, i änamål att beta prodikosjukan. Derföre tålamod, et kommer väl mera med tider. es— ——— — Den glädjen varade icke länge! Vi fästade ör ett par dagar sedan uppmärksamheten på et i sitt slag märkvärdiga fenomenet, att den amla Minerva plötsligen hade fått en paroxysm f konstitutionalitet i anledning af en viss note rån chefen för Civildepartementet till Komnerskollegium, då hon, med anledning af ifrågasarande mil, Jjudeligen proklamerade den ganska iktiga läran, att Konungens rådgifvare, om reseringsbeslut, utgångna från deras respektive lepartementer, i sig sjelfva äro oriktiga, icke kunna ursäkta dem dermed, att de tillkommit på Konungens befallning. Hvad man härvid kunde förutse har inträffat. Den glädjen ,varade icke änge. Gumman har pitagligen blifvit ängslig öfver, att man tagit henne på orden, och såsom bevis på. hennes oro beböfver blott citeras följande ur denns dagens nummer, bvilket står tvärt i motsats till det förra yttrandet: ;Hvad nu angår vår tanka om konstitutionaiiteten, så vidt den beträffar det Srenska rtegeringssättet, så är den oförändrad. Enligt Regeringsformen, en autoritet. den Alebanda och hennes Consortern icke förmå att, med sina ihåliga fraser och sin ytliga argumentation, ens undergräfva, mindre omstörta, är det Konungen, som pallena äger att styra Rikets, med skyldigbet blott att inhemta sid cch upp ysnirgar af sitt statsråd. Aro dessa råd och upplysningar goda och tillräckliga, så är det troligt, att Konungen derpå gör afstende, ehuru Han icke är dertill förpligtad; och 2tt så kommer att ske under den nuvarande Konungens regering, derest Statsrådat verkligen äger tillräckligt förstånd och tillräcklig sakkännedom för att utreda målen och i bvarje sak utpeka det rätta, derföre är Konungens snille. verldserfarenhet och skarpa omdömesförmåga en borgen. Det är ju dessutom något, som jemväl de Regenter. hvilka icke hafva annat rättesnöre för sina bandlingar, än sin egan moraliska känsla, sitt omdöme och tidehvarfvets upplysniog, göra af egen drift, utan tvånget af någon skrifven bokstaf. Äfven de välja ju sjelfve Bådgifvare, till hvilka de bafsa förtroende, emedan ingen regent kan undvara sådana, följa deras råd, så länge de äro öfvertygade om deras goda witlja och förmåga, och upphöra dermed, så frsmt de i detta afseende ändra öfvertygelse.n Ingen lär bestrida, stt om gumman genom det förra yttrandet kommit ur det gamla spir, hvari hen städse förut vandrat, så har hon åtminstone haft all möda ospard att sätta den vördnadsfulls foten dit tillbaka. Slutmeningen, hvarigenona Konungen af Sverge stäiles prerist på samma linia med de regenter, hvilka sicke hafva tvånpget af någon skrifven bokstafo, att följa, och vicke annat rätternöre för sina handlingar, än sin egen moraliska känsla, sitt omdöme och stidehvarfvets upplysning, — det vill säga, alldeles på samma linea, som de enväldiga Regenterna, är i synnerhet anmärkningsvärd. Det är en fullkomlig trosbekännelse inom några få rader, och hvars offentliga kunpgöranda förtjenar antecknas såsom passeradt.anno 1842, 33 år efter regeringsformens införande.