Aftonbladet – 2 november 1842, sida 3

kommit, visa sakens rätta förhållande, oberoende a ditt, mitt eller andras sätt att se den. Att lägg: dina egna medgifvanden till grund för em vidräk: ning anser jag bär vara rättast. Då du erkänt nöd: vändigheten af medikamentspröfning på friska menniskor och med rätta anser läran derom utgörs läkemedlens fysiologi, samt flerestädes äfven vid: känt homöopathiska principens praktiska ahvänd barhet och riktighet (ehuru inskränkt till-vissa fall så öfverensstämma vi, om än blott delvis, dock si vida, att blott i tillämpningen af de allmänna sat serna vår stora divergens kan sökas. Ursprungligen hafva vi också, en tid bortåt, gått en och samma väg vid pröfning af den nya medelläran. Såsom kändt är för hvar och en, hvilken åtminstone besit. ter någon boksynthet i ämnet, använde Hahnemann i förstone sin tids doser, refracta och refractaste i synnerhet, så väl till pröfning på friska menniskor, som ock till sjukdomars botande. Han, liksom hvar och en annan, hvilken efter znedveten, homöopathisk princip sålunda pröfvade.medlen, fann snart detsamma som du, att då man väljer homöopathiskt verkande medel, dosis måste vara jemförelsevis li ten, om effekten skall blifva den bästa möjliga.x Men äfven vänliga refracta, det är den tidens mindre och minsta, eller som de nu allmännare börja att kallas större doser använde Hahnemann i sin mannaålder. Dock förminskade han dem (redan inaan han kom till den på absolutismens väg föroljekade potentieringstheorien, emedan de i många fall, både synbart för den observerande läkaren och kännbart för de sjuke, verkade för starkt, i mån af framkallad primär medelverkan, hvilken för (homöopa:hisk) läkning i allmänhet alltid varit, är och förblifver onödig. Så kom han, utan all potentierings bråk, till mindre och mindre doser, hvilka i alla fall verka mildare och i de flesta ändock säkert leda till bastigare läkning, ej blott än vanlig full dosis (dosis plena), utan ock än då gängse refracta doser af specifika. Om än sålunda införda, mindre och mindre samt minsta doser icke för atla fall vore de enxda hjelpsemma, eller ens de bista, så ersattes detta i Habnemanns mer än i de flestes händer, til en del, utsf hans nogare och mera omfattande kunskap om den specifika medelverkan. Oaktadt nemligen det qvalitativa medelvalet ej blott är väsendtligare, än det qvantilativa, men ock (tack vare derföre Hahnemanns mer än någon annans förarbete!) vida närmare nu för tiden bestämbart och bestämdt; så finnes det likväl äfven så visst en qvantitativ, som en qvalitativ homöopathik (jfr vidare min uppsats i Tyska Hygisa VI B. s. 504.) Må vi således ej dervid tänka oss dosläran annat än som relativ. Men, i fall af motsvarigt stegråd specifik retbarhet för vissa medel, som ock ofta föranledes af gängse missbruk med stora doser, der hade likväl Hahnemann alltid skäl, nemligen blott och bart med inskränkniog till helsoverkan, att kalla medlet potentieradt med förtunninger, enär nemligen större dos eller lägre förtunning ingen bättring framkallat, men väl mindre dosis, hvilket alldeles ej är så sällsynt, som man i allmänhet föreställer sig. Ett mera förtunnedt medel kan då till helsoverkan, alltså relativt, anses såsom potentieradt, det är ir concrecto begåfvadt med mera kraft till (natur-) läkningens befordrande, än i absolut starkare dosis gifvet, ty emelian lagom och ändamålsenlig å ena, samt stor och ptillräcklig dosis å den andra sidan är en bimmelsvid åtskillnad, såsom läkare af alla färger måste erkänna. — Ett fullständigare erkännande af dig är här ofvan anfördt. — Men har du ej någonsin af dessa tillräckliga doser, f. e. 1—2 gran oxidum hydrargyrosum i refracta doser, då det botar förträffligt ett visst slag af argina tonsilplar:isp emellanåt sett verkligen skadliga eller menliga, om än i vanliggrofstil s. k. biverkningar af medlet? Kan du härtill svara nej, så har du sannerligen haft en egen tour med dessa mer än tillräckliga doser. Jsg för min del tror mig här böra med ett ibland flera af mig kända exempel varna, att sådana specifika dosnormer icke må tagas till nåsot slags allmän eftertöljd. (Slutet följer.)