Aftonbladet – 2 november 1842, sida 3

Vatikanen talar icke ensamt till ögat och inbillningen; äfven kunssapen och forskningen hafva fått sin andel, och bibliotheket, bland bvars skatter hela verldens vise komma att söka, är förtjent af den prydliga infattningen man gifvit det. Ingen ofullständighet fösekommer i denna bostad, som påfvarne egnat åt konsten och vetenskaperna. Man ser att de hafva betraktat. dessa såsom lyckliga hjelpmedel, hvarmed religionen borde omgifva sig. Konst och vetenskap hafva af dem blifvit behandlade såsom barm, hvilka gjorde deras ära, och skola icke glömma att det var religionen, som ensam tog dem i beskydd, då menniskornas okunnighet, krigen eller de inre oroligheterna sänkte dem tillbaka i mörkret. Cardinal Anfossi gjorde denna reflexion till Metastasio, hvars hänförelse icke förstummades vid betraktandet af alla dessa underverk och till Benedetta, som så väl egde förmåga att uppfatta det stora och hvars hjerta var en glödande foygär, der alla snillets ingifvelser funno en värdig plats. Stödd vid kardinalens arm, liksom en älskad dotter, afhörde hon hans lärda anmärkningar. Alla tre hade de genomgått, betraktat, beundrat de fullbordade arbetena, och med denna passionerade kärlek för det sköna, som är italienaren medfödd, studerat de nya byggnaderna; ensamna midt ibland denna af mästerstycken befolkade enslighet hade de uttömt sina krafter utan att uttömma sin beundran, — då kardinalen, som i en af palatsets inre trädgårdar märkte bans helighet påfven, hastigt ö.pnar en port och införer Diva och Me tastasio i Vatikanens doftande park.