Aftonbladet – 2 november 1842, sida 3

— Men, ers eminens, sade Benedeita, och drog sig tilibaka, fattad af en helig bäfvan, påfven promenerar på detta ställe, han kommer emöt 0ss; hvad skall han säga då han ser en sångörska vid en af sina strängaste kardinalers arm Påfven gick förbi. Han märkte Anfossi; som helsade honom vördnadsfullt, samt Metastasio och Benedetta, som redan böjde knä, för att anropa om hans välsignelse, och han vände sig till kardinalerna oehb prelaterna, som omgåfvo nonom: — Jag får förkunna er ett mirakel, monsignori, sade han med hög röst; kardinal Anfossi bar utbytt sin gråhåriga stränghet mot den unge mannens galanteri — et homo factus est. En stråle af glädje spred sig öfver: den gamle eminensens stränga ansigte; han framgick gravitetiskt emot påfvens följe, och sade: — Ers helighet irrar sig; jag är icke man, helige fader, det var onkel ni ville säga. Jag får den nåden att här presentera min mnidce, prinsessan Acquaviva, don Josef Acquavivas 1egitima maka. Metastasio kunde icke återhålla ett utrop a öfverraskning, och detta utrop upprepades likasom i ett eko af alla de närvarande, som kände sångerskan. — Ja, monsignori, fortfor Anfossi, min älskade nigce, som genom sina dygder och behag är värdig den rang, hvartill hon af don Josefs kärlek blifvit upphöjd. Om ers helighet tillåter, skall jag hafva den äran att i signoras och hennes vän, Metastasios närvaro gifva ers helig: het hvarje önsklig förklaring.