Aftonbladet – 2 november 1842, sida 2

ingar Om Vaceisstionen, och Om Aktenskaoet, frasaställt rörande det inflytande vaccina-: ionen utöfvat och utöfvar på vår närvarande l. senerstion. Upphörandet af keppornas förstöringeprocess — så yttrar sig herr H. — har haft tvänne mägtiga, i tidehvarivets karakter djup! ingripande följder; den ena är folkmassans, mer in förr, hastiga tillvext och framträdandet i mingfaldiga former al dess fordran på förökade medel för sitt uppehälle; och den andra den förhöjda ungdomskrafien och dess anspråk att poiitivi ingripa uti samundslifvet och förvandla Jet, Herr H. synes: fästa en serdeles vigt vid ait få denua sin filosofiska åsigt af kokoppornas inflytande på hela vår nyare tid erkänd såsom någortirg rätt båldstort och sekulariskt af tänkarsnilie; vi nödgas erkänna, att vi likväl deri fivna något ganska mättigt djupsinnigt. Att saccinationen verkligen i viss mån utöfvat ep sfligsen verkan på hela menrisktosligtets nyare ombilining, är hvad ingen precist bestrider, men den beiyder dock härutinnan säkerligen icke mer än en mängd andra och olikartade omständigheter, hvilka i första hand gynna folkökningen i våra dagar, mer än tillfärene, och vidare till följe af denna samma folkökning orsaken nya förbålianden, tendenser, behof. Hvad den förhöjda ungdomskrafter hos vår tid serskildt beträffar, torde det för örigt med den medicinska fakultetens tillitese få hemstätllas, huruvida icke den eger sin hufvudsakliga grund i vissa andra saker, hvarom bär icke är tid och tillfälle att utförligare diskutera; historien bevittnar att en dylik ungdomskraft i sjelfva verket vari! rådande hos 1e unga på hvad tid som heldst, ehuru egna förhållanden lagt hinder i vägen för dess ändamålsenliga utveckling, likeom dess mera positiva framträdsnde i det ailmänna lifvet och samhället, och vi behöfva endast fråga herr H. om icke tilläfventyrs t. ex. den äldre fransyska revolutioaen bevisade någon pnungdomskraft, oansedt de agerande massorna i detta stora drama voro icke biott oympade, men till och med kanske temligen allmänt koppärriga. För öfrigt mi bärmed vara huru som heldst, och man må geroa låta herr H. glorifiera sig öfver sin anthro pologiska upptäckt; hvad han i det efterföljande al sin ströskrift räsonmerar om vår tids ungdom, blir derigenom hvarken mera sannt eller mera skeft. Vi anse det i det hela föga bevändt att till ett mera detaljeradt besvarande upptaga allt det serskilda af författarens afhandling, helst det en gång för alla är gifvet, att man omöjligen kan komma till något bestäradt med dessa berrar akademister, hvilka mot det sunda förnuftets läror och den enkla, olärda logikens satser icke bafva annat att sätta, än en sväfvande vetenskaplig fraseologi, ett mystiskt, omtöcknadt orakelspråk, genom hvilket det aldra simplaste förvandlas till en affskterad wisdom, ämnad att af en hop beskedligt folk, vana att bjurare in verba magistrio, icke senteras eller begripas, men tros. Herr H. har utan tvifvel rätt i ganska mycket af hvad han bär yttrar om ungt folk i allmänhet, men kaas utflygter, under utvecklingen af sin skrift, mot hvad han kallar tidens destruktiva riktning, äro både temligen obegripliga och ytterst orättvisa; man finner här sålunda bland annat den gamla visan omqväden, för tusende gången från detta håll, om hur den nya liberalismen går ut på att förstöra icke allenast all ordning, all stat, men all religion, ail sedlighet, all sann humanitet, och herr H. återkommer förnyade gånger till nedsättandet af den tidens tendens, som söker befrämjande ait den myttre ställningens lycka, åt alla klasser af menniskor, och till fördömandet af denna tidens andliga karakter, rom redan till en stor del undargräft tålamodets och vördnadens inre grurd, Frågar man nu författaren hvad ban önskar sätta i stället för denna den yttre ställningens lycka, såsom samhällets ändanål, tager han på sig en högtidlig min och börjar tala om mensklighetens förvandling till en trogen uppenbarelse af den evige andens heigande megt och dess frälsande seger öfver ödet. tiden och verlden, om någonting ozämnbari heligt, någonting nirofasts, Oo. m. d. hvarunder han ganska ogeneradt låter verlden med dess konventionella och traditionella orättvisor och missförhållanden ungefär gå sin gång, emedan menniskan måste underordna sin personligkei under det der större syftemålet med lifvet, staten och historien, det vill säga, svälta ihjel eller lefva på hoppet och tron. AÅilt hvad den nya tiden och den af herrar professorer så förnämt batade liberalismen gjort och stundligen söker verka för utspridande af en allmän upplysning, en förädlande bildning, ja, till och med för en sann religiositet, det vill kortligen säga: för en verklig humanitet, vid sidan af de materiella bebofvens fyilande; allt deita låtsar herr H. liksom hans värda stallbröder fullkomligt ignorera, och resultatet af alltsammans är, att tidens hela frihetslära är fullkomligt falsk, föraktlig, afskyvärd, med ett ord, rent af adetestablen. För öfrigt måste man erkänna att författaren varit i denna sin afbandling mindre arg i orden, än de flesta. som från den höslärda etaden vid Fyrisån