Aftonbladet – 1 november 1842, sida 2

— SS — — — detaljer voro så nya för honom. Han nedstiger i kulissernas labyrint, familiariserar sig med teaterns seder, hvilka den unga qvinnan skildrar för honom med en hänförande brio, han är närvarande vid en representation, och, förvillad i bopen, är han färdig att förena sig i de stormande bifallsyttriegar, som nedströmma öfver Diva; han följer henne från Neapel till Venedig, från Parma till Bologna, från Florens till Ferrara, från Verona till Milano, henne som alltid är ett föremål för beundran, alltid föterad på San Carlo, som på Fenice på la Scala, som på Cocomero, alltid emottagen såsom en gudomlighet med behagen och nöjet i sällskap; och då hon, med en viltalighet, eldad af den italienska lifligheten, uti detta konstens lif infört kardinalen, hvars skrupler icke tillåtit honom att förstå hela förtrollningen deraf, utropade hon: — Nå väl, ers eminens, hvad säger ni ru om den stackars Diva? — Det som Gud sjelf utan tvifvel tänker. Ni försonar mig gqvinnorna, teatern och kanhända.. — Kanhända skulle jag lyckas förmå er att skänka dem er aktning? Säg det, nådigste herrel För mina kamrater och mig sjelf skulle det vara en välgerning; men nu då vi äro öfverens om den första punkten, behagade ers eminens ge mig full upprättelse? — Hvad önskar ni af mig ännu vidare? frågade Anfossi, på hvars drag det Jifligaste intresse målade sig. — Ingenting för mig sjelf, ingenting för honom; ers eminens, men för den unga prinsessan, hvilken eo så skandalös upptäckt skulle göra helt olycklig. Hemligheten måste ligga död i